JMK play

Allt handlar om att överleva

Publicerad: Måndag 28 januari 2013
Kategori: Praktiksummeringen hösten 2012

Sofiabbilden

Var den journalistiska verkligheten som du föreställt dig den? Frågan får mig att värja mig. Jag vet ärligt inte. Men en sak vet jag. Ju mer jag är inne i den, desto svårare kommer den bli att ha att göra med. Fast ibland öppnas luckor som känns som en liten ljusning, och bilden klarnar en aning, men bara tillfälligt.

En tisdagseftermiddag under praktikens senare hälft kommer redaktionschefen fram till mig och frågar om jag har tid. Det är en stram kvinna i den tidiga medelåldern, som jag fram till dess inte mer än hälsat på. Hon berättar om det årliga samarbete som tidningen har med WWF (Världsnaturfonden) där tidningen uppmärksammar deras kampanj mot att de i gengäld annonserar i den aktuella gratistidningen. Hon klargör att det är brukligt att just praktikanten är redaktör för arbetet och således planerar projektet, givetvis i samspråk med henne, och sedan genomför arbetet på egen hand under ett par veckors tid. Hon pratar snabb, verkar ha bråttom, ska säkert vidare till något möte, går igenom arbetet i stora drag och avslutar med ett ”vad tror du om det?”

Ehh jo... det låter ju som en kul grej, får jag ur mig.

Paniken. Varför är det ingen som har sagt någonting om det här till mig?

Utrotningshotade djur. Elefant, tiger och vilket var det tredje hon nämnde... Noshörning, va?

Helvete. Jag kan ju absolut ingenting om djur.

Men jag låtsas.

Jag gör intervjuer över knastriga telefonledningar med (manlig) expertis från Tanzania, Sydafrika och Mozambique. Just de knastriga telefonledningarna i kombination med afriansk engelska som jag inte är van vid gör att paniken kommer tillbaka. Männens osvikliga engagemang och att en av dem utbrister ”oh thank you madame” efter varje fråga innan han avger sitt svar gör mig dock bättre till mods.

Det går bra. Fast ibland känns det lite ensamt att inte ha någon att bolla idéer och upplägg med, för redaktionschefen är det ju dumt att störa men kanske att jag kan skicka henne ett mail men inte för många frågor då utan lagom många så att det märks att jag har tänkt själv och fattat några egna beslut i alla fall.

Efterhand inser jag att gillar det. Att ha ett projekt, sitt eget lilla projekt att göra bäst man vill av. Och tanken slår mig. Det här med att frilansa. Det kanske inte är så dumt ändå? Arbeta självständigt och vara sin egen chef. Se varje jobb som ett projekt som ska planeras och genomföras och sen är det klart. Jobba när man vill, vara ledig när man vill. Så himla praktiskt! Särskilt i denna dystra LAS-verklighet.

... Ett litet tag i alla fall, kanske första året åtminstone. Men sen då? Tänk om det blir långtråkigt? Klaustrofobiskt? En mysbyxetillvaro? Så småningom kommer man ju vilja ha ett fast jobb, en trygg punkt, inte något mer hit-och-dit-slit. För så dedicerad är jag inte till journalistiken att jag är beredd att offra precis allt.

Så vart finns jobben? Inom kommunikation, information och pr – ”the dark side”, som JMK låter oss förstå inte är eftersträvansvärd. Men vad är skillnaden egentligen? Lever man inte här under samma premisser som dagens journalistik? Allt handlar om att överleva.

 

Av