JMK play

Jag kunde lika gärna ha gått en treårig utbildning i kilskrift.

Publicerad: Onsdag 9 januari 2013

Annan cristianbild

Sumererna är ett numera nästan fullständigt bortglömt folkslag. Man kan tycka att de är oväntat okända för att vara de som ändå uppfann skriftkonsten.

Sumerernas största marknadsföringsmässiga problem idag är att de inte uppfann något som har någon som helst relevans för hur vi människor lever våra liv idag. Nej, det är istället de opportunistiska uppkomlingarna som vi känner som ”de gamla grekerna” som vi hänvisar till när vi pratar om uråldrig visdom. De var nämligen först med ett skriftspråk baserat på konsonanter och vokaler vilket skickade alla andra skriftsystem direkt ner historiens Rea-låda.

Ni skruvar på er. Vad är det här för en jävla historielektion?

Så, så. Låt mig förklara.

När jag började på JMK var journalistrollen för mig synonym med någon som skrev för en tidning. Honom ville jag bli. Gärna skriva djuplodande artiklar sprängfulla av samhällspatos, skarpsinnig analys och ifrågasättande av maktstrukturer. En riktig kulturmarxist alltså. Ni hör ju. Vilken naivt romantiserad galenskap.

Ganska snart insåg jag ändå att jag nog inte var den som var hen. Jag är alldeles för bekväm. Ibland har jag bra idéer men sällan finner jag tålamod eller mod att göra något bra av det. Jag är varken Woodward eller Bernstein.

Min styrka visade sig istället vara att kombinera mina nya journalistiska kunskaper med de gamla jag hade i grafisk formgivning. Jag skulle ju bli redigerare! Och det är här, mina vänner, vi bygger bryggan till de där så hopplösa sumererna.

För nu står jag här med nästan alla poängen på kontot och inser vad jag blivit. En person som är obsolet lagom till examen. En neosumer. Alla mina nyvunna kunskaper i hur man skapar en papperstidning kommer inom kort vara fullständigt oanvändbara för samhället. Och där ingår arbetsmarknaden tyvärr.  

För är det inte så att tidningen som fenomen delar öde med pandan och den bengaliska tigern? Larmen duggar ju tätt. Bilden av tidningsbranschen som en bransch i dödsryckningar förmedlas överallt och jag kan känna tidigare generationers kilskrivande sumerer sympatisera med mig från sina gravar (de begravdes ofta i en tillbyggnad till husen där de bodde så att anhöriga kunde ha dem nära. En sympatisk tanke enligt mig.)

Äsch, nu skiter jag i det här och börjar jobba med PR istället.

 

Av