JMK play

Kan vi sluta göra människor dummare?

Publicerad: Tisdag 8 januari 2013
Kategori: Praktiksummeringen hösten 2012

Stefanbild beskuren

I höst har jag praktiserat på en tidning. Var spelar mindre roll, det här handlar knappast bara om den eller människorna där. Jag har under dessa tjugo veckor utvecklats till den person jag är idag: en sur gubbe. Inte fysiskt, det sitter i psyket och själen.

I följande text kommer troligtvis att generalisera och dra på för stora växlar. Jag kommer med största sannolikhet att kalla människor dumma i huvudet. Det är subjektiva bedömningar av saker som är svåra att bedöma; smak och värde.

Men ack så viktiga.
 

En dag när jag kommer in på kontoret är det julafton, stämningsmässigt talat. Någon av reportrarna har nämligen hittat en video på en hund som kör bil. Det är ovanligt, vanligtvis brukar så här fin stämning involvera katter. För att försäkra er läsare: Jag tycker om katter. På bilden till den här texten leker jag med en. Troligtvis spenderade jag mer tid med den än vad jag gjorde med hens husse den kvällen. Katter är roliga: De blandar självständighet och intelligens med att göra saker som är jävligt dumma. Om man filmar dem när de gör dessa dumma/söta saker och lägger upp på nätet kommer folk garanterat att klicka. Kanske flera miljoner. Sjukt festligt.
 

Jag tycker också om sådana saker som dra dåliga skämt, spendera dagen i mjukisbyxor och då och då spela luftbas. Men, det här handlar inte om mig, och frågan om jag vill eller inte vill läsa nyheter om dessa saker är irrelevant. Lite eller inget nyhetsvärde borde enligt sunt förnuft resultera i lite eller inget utrymme. Sammanfattat: Vårt arbete som journalister är att sålla i flödet av nyheter, informera och förklara. Inte att förenkla, förvrida och ständigt söka genvägar för att kunna komma undan så billigt som möjligt.
Under ett av de dagliga mötena på min tidning diskuteras djurfrågan; ska vi eventuellt försöka variera arterna litegrann? Det har ju varit otroligt fokus på katterna senaste tiden. Tur för oss och för läsarna finns ju hundvideon och mötet kan sluta i positiv anda.

Ridå.

I dokumentären ”Page One”, som följer några journalister på New York Times under ett år, visas ett klipp från ett möte mellan en ny ägare och medarbetarna på en tidning i mellersta USA. Ägaren säger skrupelfritt, ”Jag skiter i vad ni skriver så länge jag tjänar pengar på det!”. En av tidningens journalister svarar då, ”men om vi bara skriver vad läsarna vill ha kommer det sluta att vi bara skriver om djur”.
Det är en förenkling, och ja, vi kan fortfarande läsa om viktiga händelser. Självklart. Men ribban för hur mycket trams som kan publiceras sänks hela tiden, med ägares, chefers och journalister goda minne. Mycket av det jag ombetts skriva om i höst fyller tre ”viktiga” funktioner: det ligger rätt i tiden och det är väldigt enkelt för läsaren att ta till sig. Nummer tre är troligen den viktigaste, då den är själva grunden till hela problemet:
 

Det fyller det bottenlösa hålet av sensationslystnad och uselhet som en rätt stor del av världens chefredaktörer verkar vara säkra på finns hos väldigt många människor.
Fenomenet är knappast nytt och viss skuld kan självklart tillskrivas det prekära ekonomiska läget många tidningar brottas med i dag. Ibland finns helt enkelt inte pengarna eller tiden för att ta sig an mer komplexa problem. Men att skylla allt på dåliga tider, den gubben går inte. Jag vet, för på min praktikplats finns det pengar och läsarskaran växer hela tiden. Så, diskuterade vi ofta kvalitén och nyhetsvärdet i det vi skrev? Nej, nästan aldrig. Det som ältades om och om igen, i princip varje dag, var att fortsätta växa. För att fortsätta växa måste materialet fortsätta ligga på ”nivå lättillgängligt”, och lägger man det på den nivån får mer komplicerade tankegångar stryka på foten.

Många chefredaktörer vill nog hävda att deras publik är någonstans mellan 18-50 år, pålästa och intresserade. Ta en titt på valfri kvällstidnings webbsida för att rasera den bilden. Tänk: 14 år, bokstavskombination och kanske en släng av efterblivenhet. Det här är inte vad jag tycker, det här är vad jag känner när jag möts av stora bilder, lite text och simpelt berättande. Nyheter som är konstruerade för att ge läsaren en snabb kick, istället för att få densamma att reflektera och tänka efter.
Dumheten är en stor industri, och därför kan inte nyhetsmedierna hålla sina händer från den.

Man hör ofta dagens människor nöjt prata om hur spännande det är att leva i informationssamhället. Det finns, så att säga, sjukt mycket information överallt om i princip vad som helst. Det är därför en paradox att så många av dessa nöjda, moderna människor saknar allmänbildning och kritiskt tänkande. Det är inte så konstigt då behovet av att sitta på inne med mycket kunskap är litet. Vi är (i västvärlden) väldigt bortskämda med det. Blir något för komplicerat ska vi bara strunta i det; varför ska man behöva göra något man inte vill? Vi matas varje dag med tanken på att alla kan nå framgång, och med framgång kommer pengar och lycka. Att vi där emot ska behöva investera tid och träning innan vi når dit, nej, det är för jobbigt.  

Läs en söndagsintervju med en medelmåttig deckarförfattare och försök hitta en mening där reportern faktiskt reflekterar över nämnda författares talang. Försök hitta en intervju med ”Sveriges bästa twittrare”, där ”bästa” står för vad som verkligen skrivs och inte antalet följare. Försök spendera lite tid på en tidnings hemsida utan att få känslan av att de försöker hålla dig kvar genom att sikta mot din reptilhjärna.
Medier ska inte säga åt sina medborgare vad de ska tänka. Det de där emot ska göra är att ge dem chansen att tänka.

Jag kan lova att väldigt många ägare, chefer och journalister oroar sig över dagens läge. Tyvärr är inte den allmänna dumheten en av orsakerna till huvudbry, tvärtom. Varför skulle den vara det? Den gör arbetet lättare och den genererar läsning.
Jag kan också lova att samma ägare, chefer och journalister kommer slå ifrån sig denna kritik, och hävda att dessa klagomål är överdrivna. Säga att de kanske publicerar lite enklare saker, visst, men att fokus ändå alltid ligger på de viktiga händelserna. Att deras nyheter inte fördummar då chansen att läsa om mer komplicerade saker är fullt möjligt.

Tänker man på det här sättet missar man en ganska viktig detalj. Visst, stora händelser hittar du fortfarande högst upp på första sidan, och gräver du djupt på en kvällstidnings hemsida lär du tillslut finna nyheter av värde. Men, för det första: då kräver det att du gräver, och att du i många fall vet vad du letar efter innan jag går in på hemsidan. Och, för det andra: allt går snabbt i dag, en sak som man skriker om på första sidan ena dagen kan vara borta eller, väldigt, väldigt lågt prioriterad nästa dag.
Många läsare har i dag säkert lätt att orientera sig på en tidnings hemsida, och de flesta av dem kommer troligen förlita sig på att tidningen sållat i flödet och valt ut det bästa för dem (eller helt bara acceptera det som finns). Varför ska man behöva gräva vidare för att hitta saker som betyder någonting? Det som tidningen främst skyltar med borde väl rimligtvis vara det bästa för läsaren?
 

För några år sedan var jag på en Sonic Youth spelning. Det första sångaren och gitarristen Thurston Moore sade när han klev ut på scenen var, ”det är kul att så många kunde komma  med tanke på att det är säsongspremiär av Ugly Betty ikväll”.
Det är så jag vill att fler tidningar ska tänka:
”Ok, du kanske inte får fem sidor om Melodifestivalen; kanske inte får läsa allt skvaller; kanske inte får se en video på en katt som spelar piano; du kanske måste tänka till och vara beredd på att läsa en artikel som är längre än 1 000 tecken; bilderna kommer inte ”ringa in” trosorna där ’troschocken’ skett, och de kommer dessutom inte ta upp hela sidan. Varför? Därför att vi inte utgår från att du är dum i huvudet (och för att vi jobbar med nyheter)”.
 

Jag förstår att en tidning inte på långa vägar kan förklara alla pågående stora händelser, eller lägga tid på att fördjupa sig i alla ämnen de skriver om. Vissa böcker på flera hundra sidor klarar knappt det. Det en tidning däremot kan göra är att uppmuntra människor att bli intresserade.
Kan vi göra läsare intresserade av saker som faktiskt betyder något, då kanske vi en dag inte behöver ingå i en yrkesgrupp som hatas av så många. Då kanske vi inom några år kan bota den cynism som gror hos så människor. Då kanske vi inte behöver stå med skägget i brevlådan och undra, ”hur i hela världen kunde det här hända?”
 

Under den tid jag skrivit det här har jag hunnit lägga ut artiklar om kungafamiljen, ”Youtube-fenomen” och mest största sannolikhet en ”nyhet” som involverar djurriket. Mina medarbetare borde skaka på huvudet undra varför just jag var tvungen att bli journalist. Det gör de självklart inte. För dem är det viktiga att folk läser, inte vad de läser.
Årets näst mest lästa nyhet på min praktikplats året 2012?
”Gjorde kullerbytta – blev homosexuell”

När kommer den revolution Bob Hund pratar om?

Av