JMK play

PESSIMISTEN

Publicerad: Torsdag 20 december 2012
Kategori: Praktiksummeringen hösten 2012

Bildtillgjores

Det är komiskt att alla som beskriver mig säger att jag är så glad och positiv hela tiden. När jag egentligen alltid har prestationsångest och utgår från värsta tänkbara scenario, samtidigt som jag väntar på att bluffen ska avslöjas och jag krascha. Men jag har märkt att det kanske är smart i den här branschen.

När jag sökte in på Journalisthögskolan trodde jag inte att jag skulle komma in, jag kände mig korkad som ens försökte. Uppenbarligen kom jag in ändå, men när det var dags att söka produktionskursen tänkte jag inte ens testa. Det kändes inte som någon idé att ta ledigt från jobbet för att göra antagningsprover som inte skulle leda någonvart. Och det verkade inte bli så heller, eftersom jag aldrig fick besked om att jag gått vidare till proverna.

Jag hann glömma bort att jag sökt och fortsatte gå till sommarjobbet som vanligt. På en liten, personlig förskola där alla barn idoliserade mig för att jag var bra på att göra pärlplattor - ingen press eller prestationsångest. Även om jag velat bli journalist så länge jag kan minnas var det så bekvämt med ett jobb som man klarade av utan att känna sig värdelös. Jag vet heller inte en enda människa i min släkt som är journalist. Jag och mina syskon är förövrigt väldigt väluppfostrade och har lärt oss att inte vara högljudda, jobbiga eller fråga konstiga frågor (utom när jag i kyrkan undrade om Jesus på korset var Sunkan flyger), så hade de velat göra mig till journalist hade de kunnat minska på Montessori och uppmuntra mer till att vara olydig. Morfar är läkare och har alltid pratat om att jag borde jobba på bokförlag, det passar mig bättre. Jag är ju ingen gåpåig typ. Farfar - en 91-årig adelsman och därför lite konservativ - har alltid pratat om hur otroligt duktiga och ambitiösa mina sysslingar som redan är färdigutbildade advokater och ekonomer är. Aldrig någonsin ett ord om att jag är bra på något. Men jag skulle aldrig kunna ha ett jobb som jag inte tycker är kul!

Mitt i förskolerytmen störs friden av ett mail som dimper ner i inkorgen och påminner om att det är antagningsprover dagen efter. Panik! Det måste ha blivit något fel eftersom de aldrig hört av sig innan. Jag hade ingen tid att förbereda mig mentalt och gick till provdagen skräckslagen. Det kändes apdåligt. Sen kom jag av någon konstig anledning in iallafall! Jag tänkte att det nog var väldigt få som sökt det här året och att jag inte skulle klara själva utbildningen, så jag höll på att tacka nej till platsen. Men första terminen flöt på med skräckblandad förtjusning, eftersom jag alltid kände mig sämst, men jag tänkte hela tiden - ska det bara vara det här? Det var ju inte riktigt lika kul som jag tänkt mig. Men nu när jag väl var inne måste jag verkligen gå klart, eftersom man hela tiden hörde hur alla på JMK ville gå just den här kursen.

Sen var det dags för TV-kursen och jag var så nervös att jag mådde illa vid tanken på att hela klassen skulle titta på TV-inslag med mig och min heliumröst i klassrummet och hånskratta åt hur dålig jag var. Nu hoppar jag av, tänkte jag. MEN! Jag gick till första dagen. Och det var tur, för det var nämligen det roligaste jag gjort. Radiokursen också. Så roligt att jag bara sökte praktik på TV och radio. Men jag hade ingen större förhoppning om att få någon av de platserna, jag var TOTALT mentalt inställd på att antingen vara den första student som inte fått någon praktikplats alls, eller också hamna på Kyrkans Tidning och bli hjärntvättad.

Såklart hörde mitt ena förstaval inte av sig överhuvudtaget och när jag hörde att jag var den enda från klassen som sökt dit - SVT i Norrköping - trodde jag naturligtvis att det var för att mitt brev inte levt upp till deras krav. Jag var så dålig att de inte valde mig fast det inte fanns nån annan att välja på. Men när jag ändå hörde av mig till dem för att fråga hur det gick visade det sig - att de inte fått min ansökan! Hade jag inte hört av mig hade de trott att jag inte sökt och jag trott att de inte ville ha mig. Så jag åkte på intervju, och kände att jag gjorde dåligt ifrån mig - chefen som inlett sina mail med “Hasse Z calling!!!!” var mycket buttrare när man pratade live och jag blev så nervös att jag inte vågade prata. Snacka om att vara dålig på att sälja in sig själv. Jag hade inte ens kollat på Östnytt innan för jag hade sån ångest att jag förträngde att jag skulle dit.

Sen kom beskedet att jag fick platsen! Fast jag var den enda sökande från JMK blev jag sjukt tacksam över att någon förbarmade sig över mig. Men när jag väl var på plats i slutet av augusti var jag istället sjukt nervös igen. För att kort sammanfatta hela hösten har jag haft prestationsångest över varje inslag. När jag gick från jobbet (jag redigerade nästan allt själv) hade jag en klump i magen över att något säkert blivit fel och skulle förstöra hela sändningen, när jag gick TILL jobbet hade jag ångest för att jag antingen inte skulle tilldelas något jobb och därför sitta inne hela dagen, eller också åka ut på något jag inte behärskade, som mitt andra jobb som handlade om hockey. Jag visste inte ens vad LHC var, medan alla andra hade koll på exakt vilka spelare som var skadade och vilka som var nyköpta (säger man ens så?). Jag tänkte att alla var snälla för att de måste, att de lät bli att såga mina inslag bara för de visste att jag var praktikant, så fort några gick iväg och viskade eller stängde in sig i ett mötesrum trodde jag att de pratade om hur hopplös jag var och att de skulle degradera mig till att bara göra research. Jag kände mig jobbig så fort jag pratade med någon för att jag störde dem i deras dyrbara tid. När jag intervjuade folk kände jag mig som ett skolbarn som frågade för att det inte kan något. När jag ringde till redaktionen presenterade jag mig alltid som “Emma-praktikanten” för att jag trodde att de redan glömt vem jag var. Men jag hade ju verkligen jättekul!

Sista veckan fick jag prova att vara programledare, och när det gick över förväntan och cheferna började prata om stor potential, onormalt bra och sommarvik, kände jag plötsligt att de kanske tyckte lite, lite om mig. Men då var det såklart slut och jag skulle åka tillbaka till Stockholm!

Sammanfattningsvis har jag kommit på att det kanske inte är så fel att tänka negativt. Det är absolut ingen risk att jag skulle bli självgod och bekväm utan jag försöker oftast göra mitt bästa. Jag är väldigt mottaglig för konstruktiv kritik. Och jag blir glad för det lilla som går bra, även om det enda jobb jag skulle få skulle vara på Kyrkans Tidning. Sen verkar det som att det alltid löser sig på något sätt ändå.

Av