JMK play

Journalistiken som nödvändigt ont till nödvändig lycka

Publicerad: Torsdag 20 december 2012
Kategori: Praktiksummeringen hösten 2012

Pernillasidén

Musikjournalister är bara misslyckade musiker. För att undgå det problemet kan man ge upp innan man ens börjat sin bana som rockstjärna och gå direkt på journalistiken. Så tänkte jag när jag var 15 år. Anledningen till att jag ville bli musikjournalist var inte att jag brann för något slags berättande eller någon annat behjärtansvärt. Det var för att jag inte kunde spela något instrument eller sjunga och tänkte att musikjournalist ändå var ett ganska bra sätt att få hålla på med musik på heltid.

Fem år senare började jag på JMK och tänkte fortfarande att det där med journalistik var väl mest en ursäkt. Jag tog mig igenom det erbarmligt tråkiga första året med döda gubbars teorier och kom in på journalistisk produktion. Allt var dock extremt fokuserat på nyheter och samhälle. Vad har detta med mig att göra? Jag ska ju bara hänga på mörka, stinkande klubbar och skriva lite i ett block eller möjligen ligga på mitt golv och lyssna på en skiva som inte kommit ut än en hel dag. Vändningen kom till slut, gradvis utan att jag riktigt märkte det. Själva journalistiken, arbetssättet, var nästan lika roligt som ämnet och ibland roligare.

Men jag hade fortfarande inte tippat över helt. Så blev det dags att söka praktikplats, mitt val var helt självklart – Musikguiden i P3. Sedan skulle man komma på tre val till. En vän sa att jag kanske skulle söka litteraturprogrammet Babel. Babel? Jag? Min reaktion grundade sig inte i ett ointresse för böcker, tvärtom. Men vid den här tidpunkten höll jag fortfarande på att beta av det anglosaxiska 1800-talet och hade inte läst en svensk samtida författare sedan högstadiet. Böcker som inte testats av tiden var inte värda att läsa. Än. Jag skrev i alla fall en ansökan till de båda.

Under Babel-intervjun råkade jag nämna att jag först sökt platsen eftersom jag hade byggt ett torn i radiosalen på JMK av termosar, pappersmuggar, flaskor och annat. Det blev faktiskt så högt att människor häpnade när de kom in i salen. Jag ville skjuta mig själv efter den meningen. Vid frågan vad jag läste för svenska författare svarade jag att jag älskade Ondskan och hade läst den fler gånger än jag kan räkna. En bok som har 31 år på nacken... Hur som helst verkade det så härligt på Babel och jag skuttade därifrån, som om jag vore nykär. Vi var två som blev kallade till intervju på Musikguiden. Innan intervjuerna hade jag länge tänkt att om Sara får den platsen går jag under. Det hade väl åtminstone kunnat vara någon okänd JMG:are som skulle ha den i sådana fall. Intervjun var fruktansvärd och jag gick hem med tunga steg. Sara fick platsen så klart och jag fick Babel.

Jag trivdes så extremt bra på Babel. Och jag insåg att det var ganska skönt att byta 1800-talet till nutid. Att byta Dickens och Brontës obegripliga kursiverade fattigmansengelska till modersmål. Att få läsa böcker resten av världen inte läst i årtionden. En höst har aldrig gått så fort i hela mitt liv. Måndagar har aldrig varit så lätta. Fredagar har alltid varit lite vemodiga. Till slut kom sista avsnittet på säsongen och jag bytte redaktion till Kulturnyheterna. Där gick allt fort och varje dag var den andra olik. Det spelade ingen roll om ämnet var det roligaste jag visste eller ej. Att få grotta ner sig i ett ämne och träffa människor som vet allt om det. Och sedan förvandla allt det där till något begripligt. Precis det. Det vill jag jobba med. Sedan om det är musik, litteratur eller kanske något ämne som bara är en ursäkt för att få göra journalistik kommer jag aldrig vara missnöjd.

 

Av