JMK play

Hoppsan, herr minister

Publicerad: Torsdag 20 december 2012
Kategori: Praktiksummeringen hösten 2012

Image

Det kan vara klokt att använda sig av strategier i laddade intervjusituationer. En av dessa är att skapa en avslappnad stämning mellan reportern och intervjupersonen. Men det gäller att dra gränsen för vad som är rimligt.

Det är precis i början av praktiken och jag ska göra min första riktiga intervju för Ålands radio. Riktig eftersom det är näringsministern som ska ställas till svars. En ung designer som nyss har startat eget är kritisk till regeringens undermåliga stöd till unga egenföretagare. Vi träffas i hennes kombinerade ateljé och butik. Den unga designern, näringsministern och jag. Mina frågor är förvisso sylvassa, jag har förberett den här intervjun som vore jag Janne Josefsson på väg in i hetluften. Givetvis är jag ändå ordentligt nervös.

Vi sitter runt ett litet soffbord och dricker kaffet som designern har serverat oss. Jag börjar med att intervjua henne. Det går bra. Hon har ett eget förslag på hur ett eventuellt stöd till unga nyföretagare skulle kunna se ut. Hon tycker att regeringen skulle kunna erbjuda ett starta upp-bidrag. Bra, nu får jag en till fråga.

Sedan är det dags för ministern. Han är lång och stilig, osar av självförtroende. Att han har ett hårsvall som skulle göra E-type avundsjuk minskar inte på något sätt hans pondus. Snarare gör det honom till en sorts superman, en ouppnåelig maktperson. Till på köpet äger han den kommersiella radiokanalen Steel FM. Min arbetsgivares konkurrent. Näringsministern har flera gånger offentligt kritiserat Ålands radio för att vara i otakt med tiden. Jag kommer från det töntiga public service.

Jag vänder mig mot honom i en snabb rörelse ”vad tycker du om...” och BAM! Benen smäller i bordet som skakar till och ministerns kaffekopp som står på bordskanten sätts i kraftig rörelse, mot honom. Kaffet rinner från kavajslaget, ner på byxorna och landar på de ljusbruna, italienska skinnskorna. Det som inte fastnar på kostymen eller sugs upp av det känsliga lädret fortsätter att rinna ner på den vita, ulliga mattan.

Alldeles tillintetgjord börjar jag intensivt att be om ursäkt. Känner skammens hetta och hur den förvandlar mig från Janne Josefsson till en patetisk journaliststudent. Det hjälper inte att ministern säger att det är hans fel eftersom han ”ställde kaffekoppen för nära kanten”. Detta är mer än pinsamt. Jag känner i ögonblicket att jag har förstört Ålands radios möjligheter till utökad finansiering i flera mandatperioder framöver. 

Berättar för en journalistkompis om vad som hänt. Han säger att det är en smart strategi att ”spela lite fumlig för att sänka garden hos intervjuoffret”. Det stämmer säkert. Men jag tänker att jag måste slipa lite på den strategin till nästa gång.

Av