JMK play

Där man inte trodde att det fanns något att hämta

Publicerad: Torsdag 20 december 2012
Kategori: Praktiksummeringen hösten 2012

Jmkplaybild

Siddharta gjorde det. Jag vill göra det. Den gamla utslitna klyschan ”möten mellan människor” är en förutsättning för god journalistik. Att lyssna till folks berättelser utan fördomar och förutfattade meningar kanske inte alltid leder till upplysning. Men det kan göra ett riktigt bra reportage.

Jag plockade upp min första kamera när jag var omkring sex år gammal. Ett antal år senare ser jag filmer som Oliver Stones Salvador och I skottlinjen med Nick Nolte. Jag vill bli krigsfotograf. En osnuten tonårings romantiska syn på att dokumentera något hemskt. Åren går. Intresset för att dokumentera och berätta genom både bild och text håller sig kvar. Samtidigt som synen på hur och varför mognar. Jag utbildar mig till fotograf och kommer ett antal år senare in på JMK och det blir dags att söka praktikplats. 

Bekväm av mig vill jag inte lämna Stockholm och söker in till de stora drakarna. Men ödet vill sig annorlunda och jag hamnar på Expressenägda Kvällsposten i Malmö. Nu är det tidig morgon. Jag sitter i en bil och ser en trött höstsols strålar kämpa sig upp över de skånska åkrarna. Jag jobbar för sjätte dagen i rad. Frivilligt. För halva lönen. En av kollegorna på tidningen har sagt att de inte skulle klara sig om det inte vore för oss praktikanter. I en tid när branschtidningen Journalisten går ut med en rubrik som lyder ”varselhösten” känns det som en lagom kul kommentar inför den kommande karriären. Samtidigt är praktiken ett fantastiskt tillfälle att skaffa sig erfarenheter och faktiskt få in en fot i branschen. Det är därför jag tackat ja till att gå upp tidigt en lördagmorgon och köra en och en halv timma för att bevaka en vildsvinsjakt. Jag har dessutom lyckats övertyga min nyhetschef om att få fotografera själv. Tidningen sparar pengar och jag kan visa vad jag går för. Ett ömsesidigt utnyttjande. Det är också det här jag tycker är riktig journalistik. 

Att åka ut på fältet och träffa människor. Förmedla deras berättelser. Inte några telefonintervjuer eller rewrites från tveksamma engelska tabloider. En av anledningarna till att jag från en början också tvekade att söka till Kvällsposten. Nämligen kvällstidningsjournalistiken. Jag har haft och har fortfarande en kluven inställning till den här typen av journalistik. Den konservativa delen av mig fnyser åt rubriker som ”nakenchock”, ”sexskjulet” och ”dödsberget”. Jag förstår inte varför man vill läsa om trissvinnare, vem som tjänar mest eller bor i den dyraste villan. Något jag också säger till en av nyhetscheferna när han frågar om vad jag tycker om tidningen. Samtidigt poängterar jag att spjuvern och skojaren i mig kan tycka att det är oerhört roligt. Men oavsett vad jag tycker om den mindre seriösa journalistiken så går det inte att komma undan att den lär en som praktikant att utvecklas som journalist. För det gör den. Så länge man öppnar upp sina sinnen och låter den göra det. Det är också genom de öppna ögonen som det inte spelar någon roll om en varselhöst stegar fram och sparkar folk till höger och vänster. Lyhördheten och nyfikenheten är två av journalistens viktigaste vapen och där en dörr stängs öppnas en annan. 

I efterhand ångrar jag mig inte ett dugg att jag hamnade på en tidning längst ned i Sverige. Snarare tvärtom. En mindre redaktion som täcker ett stort område med flera möjligheter att få åka ut och göra reportage. Genom att ha hamnat på en plats där jag från början inte ville hamna kunde jag även inleda två egna frilansprojekt. Så som nybakad journalist ligger hela världen framför ens fötter. Bara man vill. Möjligheterna finns där man minst anar det.

Av