JMK play

Ingen kommer undan LAS

Publicerad: Torsdag 20 december 2012
Kategori: Praktiksummeringen hösten 2012

Boksida

Dina dagar är räknade. Lika sant som att du precis satte din första fot på redaktionen.
 Av den entusiastiska praktikant du en gång var kommer bara ett neurotiskt skelett att finnas kvar. Ingen kommer undan Las.

- Nej, jag säger ingenting idag. Jag har gnällt så mycket redan och man vill ju inte vara den gnällande vikarien, säger tjejen som sitter bredvid mig i soffan på morgonmötet.

Hon vet, precis som alla andra i rummet, att det gäller att visa sig bra, riktigt bra. Eftersom det är många vikarier som står på listan och telefonen hos personalchefen ringer ständigt. Alla som praktiserat på SVTs lokala redaktioner runt om i landet är nu tillbaka i Stockholm och vill ha jobb här. Så hon gnäller inte mer nu. För hon vill bli inringd imorgon också.

Och trots att hon egentligen vet, som alla andra i rummet, att det inte spelar någon roll. Att hennes dagar och timmar är räknade. Att hon inte kommer att få vara kvar, hur mycket hennes käkar än värkt av leenden. Så kan hon inte låta bli att hoppas, att just hon ska få vara kvar.

Det slår mig ganska snabbt, systemet med LAS. Lagen om anställningsskydd. Som på senare tid blivit upphov till begreppet ”utlasad”. Den magiska gränsen är nådd efter något års vikarierande– och gränsen går där, inte en sekund senare. För stannar du längre blir du plötsligt berättigat till saker.  Förtur till vikariat och timmar, kanske till och med, håll i dig nu, en alldeles egen trygg anställning. Nej, ingen kommer undan Las.

- Du vet att du inte har någonting för det där va? Att vara så där ”duktig”, säger en trött fotograf till mig.

Och jag kan inte låta bli att undra. Vad gör det här med en arbetsplats? Med demokratin på en redaktion? När en tredjedel av personalen, ibland mer, måste vara som engagerade praktikanter och le för säkrandet av sin existens trots att de redan jobbat i branschen i 20 år. Måste ropa ”JAG VILL” till vartenda tråkigt inslag om budgeten eller den första snön och vinkla  precis så, som redaktören vill. Måste skaka på huvudet under lönesamtalet och säga ”Nej då, jag jobbar gärna gratis”. Medan den andra delen, de anställda, sitter säkert i båten och flinar, tar extra lång lunch och säger ”Det där har du ingenting för”. Vad vinner vi och vad förlorar vi, på att ha en utbränd kår som inte vågar ta lån, skaffa barn eller åka på semester. Eftersom redaktionen kanske ringer just den dagen jag lyfter, eller föder.  Som inte säger ifrån av rädslan att inte få vara kvar.

Morgonmötet avslutas med ett:

- Vi måste ha lite folk som kan jobba hela julafton och börja klockan 05 på nyårsdagen också.

Varenda vikarierande blick i rummet skriker: TA MIG, TA MIG. För de vet att en gång, kanske var tionde år, blir någon anställd. Och då gäller det att le, större än LAS.

Av