JMK play

Att ansluta sig till PK-maffian och gilla det

Publicerad: Tisdag 18 december 2012
Kategori: Praktiksummeringen hösten 2012

Lydiabild 2

Jag vill kasta mig ut i det okända, men motorer är trist och jag vill inte ”ut i landet”. Om att vara hopplöst förutsägbar och hitta något nytt.

Vi ska söka praktikplats. Det är tvåstegsraket i tandagnisslan. Först ska vi ta ställning om man ska söka en stor redaktion med prestige, eller en liten med jobbutsikt. Sen ska vi visa tänderna i ett stelt leende till den som fick platsen du ville ha.

– Grattis!!! (din jävla gris)

Listan över möjliga praktikplatser är till synes milslång. I ett lätt paniskt tillstånd ber jag Cilla definiera min journalistiska karriär åt mig. 

– Men Kulturnyheterna kanske? Det känns verkligen som din grej, säger hon.

Hopplöst förutsägbar

Cilla fattar ju verkligen ingenting. Det känns alldeles för givet. Jag kan ju kultur redan. Jag vill prova något nytt, kasta mig ut från klippor. Jag vill skriva för DN motor, fast jag inte har körkort. Jag vill skriva lokalnyheter, fast jag varit på typ fyra platser i Sverige utanför Stockholm. (Göteborg, Malmö, Gotland och Åre). Nä. Jag ska söka något annat.

Sen slår det mig att det är tråkigt med motorer och det finns en anledning till att jag sällan lämnar Stockholm. Jag söker Kulturnyheterna. Jag går på intervjun. Jag vill verkligen vara där. Jag får praktikplatsen. Jag blir jätteglad. Någon påpekar roat:

– Nej men vad lustigt. Du gör PRECIS samma som din pappa. Han var ju också på Kulturnytt i din ålder, typ.

– Men ska vara på Kulturnyheterna. Det är faktiskt TV, svarar jag och känner hopplöst förutsägbar. 

Historier som inte berättats förut

Och jag börjar. Det känns inte givet. Jag kan ju ingenting om kultur – och det känns fantastiskt. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig – ett mishmash av pretentiösa poesidebutanter, konstutställningar på temat ”postmodernismen möter bandet Kent” och svenska flöjtister på turné i Kaukasien?

Och det är det också, men framför allt är det en höst som präglas av rasism-debatten. Plötsligt är alla förbannade och de som tidigare varit tysta eller muttrat i rockkragen uppe på debattsidorna och berättar historier som inte berättats förut. Och jag är på en redaktion som ser det som en del av sitt uppdrag att vara delaktig i så många feministiska och antirasistiska debatter som möjligt! 

Det är vi som är PK-maffian

När Sverigedemokraterna har tagit patent på yttrandefrihet och ”men det får man väl inte säga i det här landet längre!?” har blivit vardagsrasismens mantra har det som journalistaspirant varit lärorikt och spännande att vara på en redaktion som tycker att objektivitet är att debattera för jämställdhet och mångfald.

Jag har som journalist lärt mig att ta in så många röster som möjligt innan en nyhet är faktum och aldrig tänka: ”Nu förbjuder dom det också. Snart är det väl förbjudet att ha en kuk/ prata svenska/ fira menlösa barns dag.”

Det är vi som är PK-maffian i en tid när PK är viktigare än på länge. 

 

Av