JMK play

Från Hjelte till realist

Publicerad: Onsdag 12 december 2012
Kategori: Praktiksummeringen hösten 2012

Maria uppochner

Det var aldrig någon som frågade vad jag var bra på, vad jag ville eller vad jag kunde. De flesta förväntade sig att jag skulle bli hantverkare eller ta ett annat "riktigt jobb". Men jag visste. Jag skulle bli journalist. 

Jag var tretton år när jag satt på den gotländska stranden och läste kvällstidningarna. Det var bara på somrarna som vi köpte tidningar, annars hade vi så mycket annat för oss och hade inte tid att läsa. Sanden blåste omkring oss och himlen var klarblå. Det var något med färgerna, med trycket, med tonen och skojigheten i språket och rubriksättningen i tidningarna som jag fnissade åt och blev på gott humör av. Jag visste inte då att kvällstidningsjournalistiken var den mest utskällda och föraktade i det offentliga Sverige. Och om någon hade påpekat det hade jag säkert struntat i det i alla fall. Jag tyckte att det var kul.

Det var där och då som jag segervisst berättade för mamma att jag nu minsann visste vad jag ville jobba med. Jag skulle bli journalist, deklarerade jag. Hon hummade nog något och fortsatte sedan att sola. Men för mig var saken klar.

Den mest uppburne kvällstidningsreportern på den tiden var Aftonbladets Tom Hjelte. Det skulle senare visa sig att hans profil inte var den bästa att se upp till. Men det visste inte jag då. Och jag brydde mig inte heller. Det var läsupplevelsen som helt avgjorde mitt yrkesval.

Ett par år efter den händelsen var jag med i det ivriga gänget som på gymnasiet startade skoltidningar och pratade om deadlajnes och mejlade texter fram och tillbaks mellan varandra den nytillsatta och ostrukturerade redaktionsgruppen. Vi delade ut snajdiga titlar och bestämde vem som skulle bestämma vad och vad som måste produceras till nästa nummer.

Nu har det gått lång tid även sedan dess. Innan jag började på JMK hade jag varit runt i mediebranschens alla möjliga skrymslen och vrår och vet därför att det finns fin- och fuljournalistik, att det finns hemska och underbara arbetsplatser, att chefer kan vara upplyftande eller nedtryckande och att det aldrig har att göra med kompetens eller lämplighet i fall man får ett jobb eller inte.

I dag är det inte Tom Hjelte som jag ser upp till. Det finns många andra som har puttat ut honom från den tron jag satte honom på. Det är journalister som Torbjörn Nilsson, Cecilia Uddén, Ginna Lindberg, men det är också Ulrika By och Jessica Ritzén, Claes Lönegård och Samir Abu Eid. Journalister som tar berättandet på så stort allvar att de får igenom varenda nyans i historien bara genom att välja rätt intonation eller interpunktion. Det fascinerar mig.

Efter min praktik på Sveriges Radio vet jag att det finns de som brinner för god journalistik på det där sättet som jag önskade att det fanns någon som gjorde när jag bestämde mig för att ta mig in i mediebranschen. Jag vet nu att det finns människor med höga ambitioner, att det finns arbetsplatser med resurser och att det finns uppmuntrande chefer och producenter som vill se till att du gör ett så bra jobb som möjligt för att det skapar skillnad för de som lyssnar.

För som trettonåring hade jag bara en dröm av att få skriva, gärna sådär roligt och allvarligt som i kvällstidningarna. Men på det stora hela skulle jag vara nöjd i fall jag bara fick skriva nåt, lite vad som helst. Om världen, om människorna omkring oss, och hur vårt samhälle förändras. Det var det enda jag ville då. Och det är fortfarande det enda som jag vill nu.

Fortfarande bryr jag mig inte om att kvällstidningarna är de mest föraktade i journalistkretsar. Jag tycker fortfarande att de gör roliga vinklar och hittar nya sätt att berätta på. Det har jag tagit med mig under min praktik på Sveriges Radio. Det har de uppskattat även där.

 

Av