JMK play

Att lägga en pizza, hej!

Publicerad: Måndag 11 juni 2012
Kategori: Praktiksummering hösten 2011

Wc ankor
"Det luktar rengöringsmedel, WC-anka och Ajax därinne".

Om att kasta upp, göra bort sig i tjänsten. Om en novis till reporter som anmäler sig. Och en katt som spinner högst när allt är över.

Jag blir allt grönare, varmare och äckligt kallsvettig. Och jag håller mig i pensionärsgreppet i framsätet bilen, bredvid fotografen och tänker – hjälp. Det gula och gröna hänger från träden – jag matchar de östgötska träden. 

Tio minuter, eller kanske en kvart senare, så har jag kutat in på toaletten i det hemsnickrade huset långt ut på landet bland kohagar och får. Och vattnet i toalettstolen som jag strax ska bekanta mig med är lika blått som flaskan med WC-anka.

Det luktar rengöringsmedel, WC-anka och Ajax därinne. Det brukar nämligen vara så att personer som får besök av TV-team brukar vilja städa upp ordentligt.

När vi kommer dit hinner vi hälsa lite grann. Fotografen och jag gör en elegant uppkörning på det fina gruset, hälsa och tacka för kaffe som bryggs för oss.
”Åh tack vad snällt att få lite kaffe”.
Men sen är jag i gång och har spyan på god väg uppåt och måste med ett vilt gestikulerande be att få rusa till toaletten. Huvudpersonen, rara Petra, tjejen med röda stänk i sin korta frisyr, springer bredvid mig och öppnar. Förfärad.

Dagen innan har jag har halvt om halvt tjatat på Petra att vara med i det här inslaget, be henne berätta om sina svåra år som cancersjuk som 27 åring. Kroken är Rosa Bandet Galan i Norrköping. Jag har hittat caset. Där är jag hos henne, den rara, smarta mamman som jag ska intervjua. Men jag ska bara spy först.

Ja, jag ska bara spy först, och sen torka mig om munnen och ta det där episka andetaget. Andetaget där jag formulerar en ursäkt i mitt huvud.

Alltså, eh, ah jag är så otroligt, otroligt ledsen. Jag blev bara så himla åksjuk.

Jag säger det med ögon som vädjar om förlåtelse. Petra ger mig en sådan medlidande blick, och frågar med uppriktig omtanke om jag vill ha en smörgås för att må lite bättre.

Därefter riggar vi kamera och jag intervjuar henne. Vi tar klippbilder när vi samtidigt sitter i soffan. Den lilla honkatten går på kelstafett mellan oss, vi pratar om hästar och om vården. Det känns som vi skiljs som. Människor. Inte som en journalist som har mött ett intervjuoffer (vilket vidrigt ord det är.) Vi skiljs som två vanliga typer. Det är skönt.

Jag tänker att människor är förlåtande, förstående och medmänskliga . Till och med mot journalister – en yrkeskår som delar jumboplatsen med politiker i förtroendemätningar.

Jag försöker tänka att det är okej att spy sådär ibland. Bokstavligen. Okej att misslyckas – lite grann. Okej att ta i för mycket – då och då. Okej att känna sig rusig av glädje för sina reporteruppdrag och okej att ibland inte vara så sugen alls.

Cementhäcks-journalistik och robot-programlederi vill inte jag bli en del av när jag fortsätter jobba. Det tänker jag akta mig för. Jag tänker också akta mig för att åka på de slingrigaste vägarna som går genom Östergötland. Trots allt. 

Av