JMK play

Nyheter med modersmjölken - en självrannsakan

Publicerad: Måndag 14 maj 2012
Kategori: Praktiksummering hösten 2011

Image

Journalister får barn med andra journalister, och barnen i sin tur blir också just journalister. Står inga andra människor ut med oss?

”Du har alltså aldrig jobbat på en redaktion tidigare?” Vi sitter och skrapar det sista från våra lunchtallrikar i köket invid ABC-redaktionen när min kollega ställer frågan för tredje gången den här hösten. ”Nej”, svarar jag. ”Men hennes föräldrar är journalister” fyller min bordsgranne i. ”Jaha, men då så”, säger kollegan och ser nöjd ut.

Att vara uppvuxen i en journalistfamilj verkar, åtminstone enligt en del journalister själva, kunna göra någon till journalist lika väl som arbetslivserfarenhet. Kanske är det därför många journalister mest umgås med andra journalister. Helst i en bar på Södermalm där ”diskussionerna” till stor del går ut på att hålla med varandra och få bekräftat att man tänker rätt. Och inte alls behöver flytta ut i förorten för att kunna se sig som en mångsidig och objektivt tänkande journalist.

Har journalisterna på Södermalm idag journalistiska ideal som objektivitet och äkthet? Inbillar de sig det själva? Eller har idealen helt och hållet spelat ut sin roll? Är de kanske bara en rest av historien som lever kvar i JMKs kurslitteratur?

Måhända att vilka man umgås med på fritiden inte påverkar en som journalist. Kanske är problemet istället det omvända – att journalistiken påverkar ens privata relationer. Jag tänker tillbaka på mina år på journalistutbildningen. Hur jag började bygga en identitet som journalist och hur glappet mellan mig och mina forna krogkolleger växte. Jag tänker på söndagsmiddagarna med min familj och deras journalistvänner – vilka ämnen och skvaller som brukar avhandlas, och hur utanför man måste känna sig som icke-journalist. Var det kanske rentav journalistisk produktion som tog kål på mitt förhållande i somras?

För att få svar på mina frågor åker jag hem till mina föräldrar. Eller rättare sagt, jag småjoggar ner från min etta invid Södra Latin till föräldrarnas lägenhet borta vid Skrapan. Min två år äldre bror Staffan kommer också över från sin lägenhet i Hornstull. Vi äter söndagsbrunch och jag förklarar att jag vill intervjua dem om deras journalistiska ideal och diskutera varför journalistik uppenbarligen är ett familjeyrke. Jag ler snett över det ironiska i att jag intervjuar just andra journalister till en text som handlar om att journalister bara pratar med varandra. Men de måste ju veta, tänker jag och slår på bandaren.

Till en början skiljer sig inte samtalet nämnvärt från hur de brukar vara. Jag frågar min bror, som är reporter på Aftonbladet, om varför han blev journalist. Varken han eller jag kan ju säga att vi inte visste vilken tuff arbetsmarknad vi gav oss in på. Men frågan är om vi egentligen hade något val. Precis som jag verkar Staffan ha blivit journalist utan att egentligen ha bestämt sig för det: ”Jag gillade att skriva, det var därför jag sökte mig till JMK. Men jag hade inga tankar på att på att bli journalist utan tänkte nog snarare någonting åt reklamhållet”. Pappa bryter av: ”Jag kom inte på något annat. Jag jobbade i långvården och körde buss i ett antal år innan jag till slut sökte JH, trots min mamma, och er också för den delen”.

Pappa kommer alltså också från en journalistfamilj. Och mamma gick redan på JH när pappa började. Det verkar som att ingen av oss aktivt har valt journalistiken. Istället har den legat så nära till hands att det i princip varit oundvikligt att inte prova. Och på den vägen är det. ”Många människor orkar inte med journalister, de får ju inte en syl i vädret”, säger mamma. Förmodligen är vi journalister alltså en så självupptagen skara människor att vi inte har något annat val än att umgås med varandra. Men hur påverkar det våra ideal? ”Jag såg mig nog mer som en världsförbättrare när jag var ung. Nu har det gått rätt långt åt hantverkshållet. Men jag har inte släppt på värderingarna. Och jag tänker alltid på vem jag skriver för”, säger pappa, som är nyhetschef på en byggtidning.

Att göra objektiv, sann och trovärdig journalistik med korrekta källor verkar sitta i ryggmärgen på de flesta med en journalistutbildning. Journalist är en identitet snarare än ett yrke, och jag hoppas att just det präglar svensk journalistik i större utsträckning än journalisters homogena umgänge. Även om jag tvingas bli kommunikatör efter min sista LAS-dag kommer jag förmodligen alltid att känna mig som en journalist.

(Jag har förgäves sökt min ex-pojkvän för en kommentar om min familjs söndagsmiddagar).

Av