JMK play

Mellan vinklar och tvivel

Publicerad: Tisdag 13 mars 2012
Kategori: Praktiksummering hösten 2011

Andersson filip   photo beskuret
Filip Andersson

Jag läser mina yngre kollegors praktikfunderingar och känner igen mig. Efter 14 år i yrket är jag också osäker på det mesta från nyhetsvärdering till intervjucitat. När allt har sagts och tänkts handlar all journalistik fortfarande om att välja vinkel och att tvivla. Tror jag.

 

Brandmännen i Vollsjö är förbannade. Bromsarna på deras brandbil fungerar inte som de ska, och stationschefen tycks ha valt att inte göra något åt problemet. Vi skriver juli 1997, sommaren är varm och rekordtorr, gräsbränder kan förväntas när som helst. Då vill brandmännen gärna känna sig trygga med sitt utryckningsfordon, skriver de i ett klagobrev till kommunen.

På Ystad Allehandas lokalredaktion i Sjöbo hugger vi direkt. Vi har, ärligt talat, inte särskilt mycket annat för oss. Som sommarvikarie blir det undertecknad som tillsammans med en fotograf skickas ut för att ställa den lokale brandchefen till svars. Denne visar sig ha ett halvår kvar tills pensionen, har definitivt aldrig mediatränats och har sannolikt aldrig tidigare blivit intervjuad av en journalist. Han är märkbart stressad av situationen och tänker nog inte speciellt klart när jag undrar om de defekta bromsarna inte utgör en oacceptabel säkerhetsrisk. Hur som helst utbrister den stackars mannen:

- Jamen det är väl bara att köra lite nättare (försiktigare) i kurvorna!

Mitt unga murvelhjärta slår en dubbelvolt av lycka. Jag ser den klockrena rubriken framför mig och är på vippen att rafsa ihop block och penna för att i triumf åka tillbaka till redaktionen. Det enda som hindrar mig från att göra just detta är att fotografen fortfarande var upptagen med att ta bilder, så i stället passade jag på att ställa ytterligare några frågor om brandbilen och bromsarna. Brandchefen hade vid det här laget slappnat av en smula, min bild av honom nyanserades. Han kände sig bekvämare med intervjusituationen och sa något i stil med att bromsarna skulle repareras fortast möjligt.

Väl tillbaka vid redaktionsdatorn är jag inte lika tvärsäker, för vad skriver man egentligen i det här läget? Karln hade ju faktiskt föreslagit att hans mannar skulle ta det lite försiktigare i kurvorna, och citatet var tveklöst en rubrikklassiker av rang. Samtidigt insåg jag ju att denne sympatiske man var extremt medieovan och att hans eftermäle efter 25-30 i övrigt prickfria år som stationschef för alltid skulle bli de där olycksaliga orden om att ta det lite ”nättare” i kurvorna. Jag tvivlade.

Tvivlar gör jag fortfarande. Att tvivla hör till vardagen i det här jobbet, inte minst när det gäller att välja intervjucitat och vinkel. När allt har tänkts, skrivits, sagts, stötts och blötts om källkritik, grävmetoder, nyhetsvärdering, gammelmedier och nya medier, etiska dilemman, sanning och relevans och opartiskhet och konsekvensneutralitet. När kollegorna gått hem för dagen, när skärmen stirrar tomt tillbaka, när det är dags att ”leverera”. Det är då vi kommer tillbaka till grunderna. Det är då vi sitter där med minnesresterna av en journalistutbildning som i mitt fall ligger nästan 14 år tillbaka i tiden. Det är då vi ömsom brottas, ömsom vänslas med den heliga, allsmäktiga, potentiellt saliggörande och nästan alltid ångestframkallande Vinkeln, och de tvivel som ofelbart hänger henne i hälarna

Det slår mig att så har det varit vare sig jag har arbetat som lokalreporter, tidskriftsskribent, krönikör, utrikeskorrespondent, pressekreterare, politisk talskrivare, informatör eller PR-ansvarig. Det är Vinkeln som frälser och/eller förgör och tvivel som fräter och (i bästa fall) förädlar, oavsett vad och i vilket sammanhang man skriver.

Jag läser mina yngre kollegors postpraktikfunderingar på www.jmkplay.se. Jag läser rubbet och inser till min oförställda, egoistiska glädje att tiderna trots allt inte har förändrats bortom igenkännandets gränser. En självförverkligad radioräv med en termin på SR i bagaget deklarerar förvisso att hon har lämnat hantverksosäkerheten bakom sig (”Nu är jag tvärsäker på det jag gör och att det är det här jag vill arbeta med”), men hon tycks vara undantaget som bekräftar regeln. Vi andra tvivlar på vår egen och mediernas förmåga att nyhetsvärdera, att välja rätt vinkel och att göra våra intervjupersoner rättvisa genom att förmedla ”rättvisande” citat och observationer. 

Världen anno 2012, åtminstone den del av världen som vi är mest bekanta med, är ingen plats som välkomnar tvivel och eftertanke. Twitter och bloggar driver upp tempot och kräver ett ständigt uppdateringsflöde, 24 timmar om dygnet. Twitterinläggets 140 tecken rymmer inga nyanser eller tveksamheter. Ändå tror jag att vi oftast gör rätt i att tvivla, både som journalister och människor. 

Tvivel kan förvirra, vara frustrerande och tärande och rent av vara roten till obehagliga doser av prestationsångest. De kan kännas som våra fiender, men om de inte växer sig så pass stora att de leder till fullständig handlingsförlamning och/eller nervösa sammanbrott borde vi försöka betrakta våra tvivel som verkliga vänner. Precis som vännerna av kött och blod kan de vara ena besvärliga jävlar, absolut, men tvivlen får oss också att göra vårt bästa och räddar oss allt som oftast från att begå potentiellt förödande misstag.

Det är tvivel, inte tvärsäkerhet, som får oss att tänka ett varv till, ringa ytterligare ett kollsamtal, omformulera en alltför kategorisk rubrik eller ingress, rådfråga en mer erfaren kollega eller helt enkelt inse att grejen vi skriver inte håller. Det är tvivel, inte någon upplevd press att verka allmänbildad, som tvingar oss att ställa de ”dumma” (och för läsaren oftast nödvändiga) frågorna. Det är tvivlets inneboende tröghet som ger oss det där lilla, lilla andrummet att försöka sätta oss in i någon annans situation eller testa ett annorlunda perspektiv. Det är med tvivel och ödmjukhet i sinnet som vi ger oss fan på att ta reda på hur saker och ting helt enkelt ligger till.

Vinkeln då, är den vår vän eller fiende? Igen, båda delarna. Ibland känns den så självklar att jag måste tvinga mig att fundera över om jag inte förbiser någon viktig aspekt. Är vinkeln alltför uppenbar är den säkert inte särskilt originell och kan motivera lite extra tankemöda av just den anledningen. Vid andra tillfällen känns vinkeln som en klurigt konstruerad gåta som hinner driva mig halvvägs till vansinne innan jag knäcker den och spricker upp i ett magklumpsupplösande leende. 

Vad som står helt klart är att en vinkel alltid behövs, vare sig man skriver nyhetsartiklar, reportage, kåserier, pressmeddelanden eller tal åt någon premiärminister. Vinkeln är livsviktig, både för att locka läsare och för att strukturera de egna tankegångarna. Vad jag kanske skulle önska är att journalistutbildningarnas mantra om att Våga Välja Vinkel kompletterades med ett försynt ”men vela gärna lite först”.

Problemet med vinklar, åtminstone för dem som i likhet med mig tillhör de svårartat obeslutsammas (nyanserades?) skara, är egentligen inte vad man väljer utan allt man därmed väljer bort. Vem är egentligen jag att reducera en människas livsöde eller åsikter, eller ett komplicerat skeende för den delen, till en snärtig rubrik och några få tusen tecken? Se där en smärtsam fråga som man som journalist kanske inte bör ställa sig själv alltför ofta om man hyser hopp om bibehållen mental hälsa, ändå tål den att tänkas på. 

Vinklar tvingar oss alltså att välja, och till och med när valet är gjort står vi där med våra tvivel. Valde jag rätt? Var vinkeln både sann och mest relevant? Var jag för hård? Var jag för blödig? 

I Sjöbo sommaren 1997 fick jag som sagt anledning att fundera både en och två gånger. Skulle jag ”fria” eller ”fälla” den pensionsfärdige brandchef som i hastigheten, värmen och den pressade situationen hade uttryckt sig både klumpigt och dråpligt och serverat mig en drömrubrik på silverfat?

Till sist drog jag den motvilliga slutsatsen att ”straffet” (att för all framtid bli till allmänt åtlöje i byn) inte stod i proportion till ”brottet”. Både rubriken och ingressen blev i stället av det mer slätstrukna slaget och det blev aldrig någon vidare uppståndelse kring de där brandbilsbromsarna. Möjligen räddades brandchefen av det faktum att jag själv är uppvuxen i en mindre by och lätt kunde föreställa mig hur (och hur länge!) snacket skulle ha gått om citatet hade publicerats. 

En fråga ekar dock fortfarande i mitt inre. Skulle jag ha gjort samma val om stationschefen hade visat sig vara en dryg och otrevlig person? 

Jag har mina tvivel.

Av