JMK play

Yra av framgång

Publicerad: Måndag 19 december 2011
Kategori: Praktiksummering hösten 2011

Leanderbild
Per Leander

De flesta av oss kommer inte få skriva det vi drömmer om att skriva. Kanske ligger det bästa vi har gjort i stället bakom oss. Efter ett år då självförtroendet varit på topp, kastas vi nu – yra av framgång – ut i den tuffa verkligheten.

Det börjar redan med antagningen. Efter ett år (två terminer) av teorikurser och textinmatning, var det dags att söka vidare till den produktionsinriktade journalistikutbildningen vars väg gick genom ett antagningsprov. Här skulle de ”bästa” av flera hundra hoppfulla journalistikstudenter väljas ut för att få fortsätta med ytterligare ett års praktisk utbildning plus ett halvårs redaktionell praktik ute i verkligheten. Endast 40 skulle få möjlighet att bli ”riktiga” journalister.

Det var ett svårt prov i fyra moment som tog en hel dag på den där våren för snart två år sedan: ett språkligt kontextprov, ett samhällskunskapsprov, ett referatprov och ett prov i essäskrivning. Därefter ett vakuum av ovisshet. Flera veckor senare en bra bit in på sommaren kom så beskedet i brevlådan. Efter viss tvekan öppnade jag kuvertet och började läsa: ”Antagningen är nu klar till Journalistisk Produktion / Redaktionell Praktik, 90 högskolepoäng, och jag kan glädja Dig med att Du är antagen. […] Terminen börjar måndagen den 30 augusti 2010 kl 9.00.”

Att självförtroendet nu var på topp är inte så konstigt. Man var en av de få utvalda, en av de ”bästa” (medan han som hade haft A på nästan alla tentor under grundkursen inte hade klarat det avgörande antagningsprovet).

Efter sommaren var man tillbaka på Journalisthögskolan på Karlavägen i Stockholm. Där fanns en del gamla kamrater som man kände och kramade om, samt nya som man skulle lära känna under det kommande året.

Ett år går fort, och vi fick lära oss gräva efter nyheter, producera snabba texter, skriva längre reportage, och göra radio och TV. Valfriheten var stor vid många av momenten, vilket självklart gjorde utbildningen roligare än de flesta andra utbildningar man gått.

Jag gjorde en radiointervju med författaren Sture Källberg om hans upplevelser av Ungernupproret 1956.

Jag åkte till Moskva och skrev ett reportage om firandet av Sovjetunionens seger över Nazityskland i andra världskriget, och intervjuade två röda arméveteraner, två fina gamla tanter. (En av dem, Margarita, hade varit tolk åt självaste marskalk Zjukov.)

Vi gjorde ett TV-inslag i samband med 25-årsdagen av mordet på Olof Palme. Jag intervjuade historikern Kjell Östberg, som forskat i hela sitt liv om socialdemokratin och nyligen skrivit en dubbelbiografi om Olof Palme. Vi ville även intervjua en socialdemokrat som kunde berätta om sina minnen av Palme, men ingen av de större sossarna ville ställa upp på intervju med oss som bara var ”studenter”. Istället fick vi träffa den mindre kände riksdagsmannen Arhe Ahmednaca, som visade sig vare ett fantastiskt intervjuobjekt som inte bara berättade om sina minnen av Olof Palme, utan också om sin tid som gerillasoldat i Eritrea.

(se klippet på:  http://www.youtube.com/watch?v=DpJxFON5MbQ)

Ett år går som sagt fort. Men kul var det, och framtiden såg lovande ut. Självförtroendet får sig en första törn när det är dags att söka praktik och man förstår att de mest åtråvärda platserna inte räcker åt alla. Hur ska det då gå sen när man ska söka jobb? Man kanske inte kan få skriva om exakt det man drömmer om att skriva som journalist. Man kanske inte kommer bli radiokorrespondent i Washington, eller nyhetschef på TV4, eller ställa statsministern mot väggen i en het intervjusituation. 

Men nu kastas vi ut i ”verkligheten” som färdigutbildade journalister, många fortfarande yra av framgång. Men det kommer en tillnyktring och för de flesta av oss ligger kanske det bästa och det roligaste vi har gjort istället bakom oss.

Av