JMK play

”Gör vad som helst, men sök inte till JMK!”

Publicerad: Onsdag 14 december 2011
Kategori: Praktiksummering hösten 2011

Nybild

Hösten 2008. Sedan dess har jag kämpat emot en mörk kraft som varit nära att förgöra min självständighet. Jag har suttit av ett fängelsestraff i närvarotimmar. Journalisthögskolan har förvridit min bild av både journalistiken som sådan, och utbildningsväsendet. Den har fått mig att förstå hur det måste kännas att få sina fötter bundna i tidig barndom så att de hindras från att växa.

En gång intervjuades JMK:s studierektor av facktidningen Journalisten, apropå en artikel som kritiserade utbildningens upplägg:

”De som kommer in på journalistisk produktion har höga förväntningar och är medvetna om att det inte är en lätt arbetsmarknad, säger Anja Hirdman. Det är bra att de är kritiska. Något skulle vara fel om vi hade helnöjda studenter, då hade vi misslyckats i vårt uppdrag att utbilda kritiskt tänkande yrkesmänniskor. Det viktiga är att man ute på redaktionerna är mycket nöjda med våra studenter” 

Läs det en gång till. ”Något skulle vara fel om vi hade helnöjda studenter.” Något skulle vara fel, tänker jag.

Journalisthögskolan har inte skapat kritiskt tänkande yrkesmänniskor. JMK förintar kritiskt tänkande. Institutionen är ett monster som dödar sitt offer genom en segdragen utmattningstaktik. Kvaliteten på undervisningen är så låg att studenten slutligen ger upp av ren vanmakt.
Men trots allt har skolan misslyckats med att bryta ned alla av dem. Jag var kritiskt tänkande långt innan jag steg in genom JMK:s portar för första gången, och är det fortfarande. Det var i slutet av augusti 2008.

I samma sekund som jag äntrade byggnaden slog en frän doft emot mig. Den var svårplacerad, kanske hade jag känt samma lukt i tunnelbanan under rusningstrafiken? Den gav en förnimmelse om samma typ av desperat frustration som människor i ett brinnande hus måste känna om sin situation: En maktlöshet som är så påtaglig att den nästan går se framför sig, förkroppsligad i hundratals, förmodligen tusentals studenters förtvivlade insikt om just hur lurade de blivit, om bedrägeriets väldiga magnitud, om de förhoppningar de haft som slagits itu inför deras ögon, och hur deras världsbild förändrats, förvridits, när något de trott på visat sig vara en ständigt pågående lögn. Och det var alltså denna panikartade frustration, som förångats i form av adrenalin, flykthormoner, som till slut tagits upp av väggarna och blivit en del av skolan. 

Jag såg dem överallt, hur de rörde sig uppgivet från den ena föreläsningen till den andra. De ville skrika åt oss: Sök er inte till JMK. Ge er av, var som helst, bli studenter på Södertörn, i Göteborg, i Sundsvall, Lund, sök er till folkhögskolor, till privata skrivkurser. Bli lärlingar, lär er hantverket på egen hand, men sök er in till JMK!

– Varför?
Jag hade greppat tag i en student med kanske den tommaste blicken av dem alla.
– Därför att allting är en stor lögn, svarade studenten uppgivet.
– Allting här inne bygger på ett cirkelargument. Att journalisthögskolan är bäst i Sverige, eftersom den är mest känd och prestigefull, och att utbildningen därför måste hålla högst kvalitet, eftersom skolan är så prestigefull. I själva verket är undervisningen långt från undervisande, kurserna slumpartade. Det är diaboliskt, det skulle kunna vara så mycket bättre, men viljan saknas. Skolan har stagnerat i galenskap. Här inne styr kaoset, men bilden utåt är att ordning råder. Denna lögn är så stor, att det känns som att mina lungor fylls av vatten när jag försöker uttala den. Jag drunknar nästan. Min enda räddning, det som gör att jag överlever, den sista procenten i mig som fortfarande är aktiv, det som får mig att se skillnad mellan rättfärdigheten och vansinnet, är att jag hela tiden gör motstånd, trots att jag vet att det på sikt är meningslöst, att jag kommer att tvingas ge upp. Viruset är på väg att vinna. Här inne har det redan gått tillräckligt långt för att kroppen inte längre ska vara medveten om att den är sjuk. Men jag vill fördröja förloppet, jag vill varna andra.

Studenten slet sig loss och försvann ut genom entrén, samtidigt som jag sögs med gruppen in mot uppropet. Det var en trappa upp med stolsrader, mitt emot stod ett podium. Vid tavlan två skrivbord som skjutits ihop och fyra medelålders figurer som satt vända mot oss pärmar framför sig. På den andra sidan var vi fler huvuden än det fanns sittplatser.
Jag tittade ut genom det cirkelformade fönstret i en av dörrarna. En student hade kommit för sent, han skulle inte bli registrerad. Undrar om studenten vet om hur tur han hade, hur han förskonats från ett tidsslöseri som i sin omfattning går att likställa med mord, om man utgår från att det enda en människa har är tid, att det är själva tillgången till tid som är förutsättningen för allt det andra, och att en stöld av tiden är en stöld av livet.

I dag är studenten möjligtvis en lyckligare människa. Jag säger möjligtvis, för det är inte osannolikt att han sökte och blev antagen terminen efter.
De fyra medelålders figurerna framme vid tavlan stirrade på oss på samma sätt som bönder stirrar på boskap, registrerande.
– Hej och välkomna till JMK, sa någon av dem.

 
Av