JMK play

Hur ett öppet fönster kan förändra allt

Publicerad: Torsdag 8 juni 2017

Image

”Du kan ju öppna fönstret?”. Tanken hade aldrig slagit mig. Jag beklagade mig för en vän om att jag var tvungen att sitta inne i mitt kalla studentrum en varm och vacker försommarkväll. Jag var tvungen att vara hemma och blev mer och mer bitter över hur tråkigt jag skulle ha det. Och sedan föreslog hon det otänkbara. Jag blev tyst. Men det stod ju massa grejer i vägen, och…

Jag har en molande känsla i magen, om några dagar är mitt studentliv över. Min trygga plats kommer att försvinna, och hur mycket jag än har ogillat den ibland så får jag svindel. Vad ska hända nu? Jag har svårt att se alternativ som lockar. Jag har aldrig drömt om att bli en traditionell nyhetsjournalist, eller en grävande journalist med vilja att förändra världen. Det ständiga komplexet har legat över mig som en blöt filt under utbildningen på JMK.

Om det var definitionen så ville jag väl inte bli journalist då. Jag ville inte ”ut i verkligheten” och jag ville inte prata med människor. Jag var inte tillräckligt intresserad sa jag och slog fast att jag inte verkade ha den där ”genuina nyfikenheten” man ska ha som journalist.

Men jag var inte ointresserad, jag var rädd.

Någonstans på vägen började jag göra saker ändå. Det tog mig till Nyköping för att reda ut min blodiga släkthistoria, till Beirut för att gräva i ett modernt slavsystem och till Stockholm för att prata med transkvinnor som sextrakasseras i sin vardag.

En av mina största utmaningar har varit att prata med främlingar. Du kanske undrar varför en person som knappt vågade ringa och boka tid hos tandläkaren valde att söka sig till en journalistutbildning? Det undrade jag med när jag sprang runt på Beiruts gator och försökte få folk att bjuda in mig till sina hem. På många sätt har utbildningen fungerat som en kbt-behandling. Jag har gjort saker jag inte trodde att jag var kapabel till, med blandade resultat.

Jag går igenom mitt arkiv från de senaste tre åren, och visst har det hänt en del. Jag har drivit radioprogram och skrivit anteckningar till mig själv i versaler om att sluta säga asså, typ, och så vidare och avbryta andra hela tiden. I en annan kommentar beskriver jag hur jag låter som ”en väldigt tillgjord överklasstant från Stockholm när jag blir nervös, fast med basröst”. Och då är jag från Göteborg.

I ett tidigt reportage från ett konditori har jag noga undvikit att prata med en enda person och dessutom låtit bli att äta bakverket det skulle handla om. Jag kom till en tidningsredaktion för min två veckor långa kortpraktik utan att någonsin ha skrivit en enda artikel, rubrik eller ingress.

Det jag tar med mig från JMK är inte främst konkret och praktisk kunskap. Det jag tar med mig är vetskapen att jag kan göra mer än vad jag tror, och den väldigt sanna klyschan att allt det bästa händer när jag kliver utanför min trygghetszon. Det som i slutändan blivit allra bäst, men även varit allra läskigast, är när jag har vågat ta mina egna intressen på allvar. Oavsett hur långt de ligger från utbildningens idé om vad som är fin och riktigt journalistik.

Jag öppnade det stora fönstret och in kom doften av syrener, ljummen kväll och rummet blev ett helt annat. Det kändes så svårt innan jag insåg att jag kunde öppna fönstret, innan jag åkte till Beirut, innan jag insåg att jag har makten att välja själv. Och plötsligt ser jag mitt rum, världen och framtiden i ett nytt ljus. Allt är inte förutsägbart, ett öppet fönster kan förändra allt. Jag blir lugn, för nu vet jag vad jag ska göra i mitt framtida arbetsliv; jag ska fortsätta hitta fönster att öppna och se vart det tar mig.

 

 

Av