JMK play

Tanken är fri - inte journalisten

Publicerad: Fredag 3 februari 2017
Kategori: Praktiksummering hösten 2016

Image
Tankeverksamhet föregår, eller bör föregå mycket av de journalistiska processerna

Jag anlände till JMK för några år sedan och praktikplatsen för några månader sedan. Jag hade inga förväntningar på något av ställena, men jag kan väl säga att jag lärt mig en del, på gott och ont.

Det goda är att jag sannolikt vore en medelmåttig framtida journalist, vilket jag inte lyckats med om jag inte genomgått utbildningen med all dess teknologiska inlärning, för att inte tala om det viktigaste; framtida arbetsprover och kontakterna från klassen och praktiken. På samma sätt som 90 procent av alla jobb är att göra samma sak 90 procent av tiden, är 90 procent av jobben man vill få något man helst ska kunna ”dra i några trådar” för. Skolan är en superb plats att börja på. Det onda man lärt sig är att skolor ibland har kurser som känns som utfyllnad för majoriteten av klassen, även om det alltid finns någon i skocken som kan använda lärdomen i andra sammanhang än enbart tentan. Praktikplatsen gav mig inga långsiktigt negativa upplevelser, men ett något förfinat väderkorn vad gäller behovet av hierarki om den interna kommunikationen brister. Självgående i all ära, men den felfria journalisten är ännu inte av en kvinna född och teamwork har ju trots allt ett antal fördelar.

Man har ju såklart lärt sig att jobba under de senaste månaderna, kanske inte bättre, men effektivare. Genomläsning av andras texter visar upp andras styrkor och de egna svagheterna. Att ständigt jämföra sig med andra, hur osunt det än kan låta, är en av många vägar till utveckling. Någon stor tänkare har sagt att den ärligaste formen av komplimang är att imitera, vilket jag märkte i mitt eget beteende: efterhand som praktiken fortgick började jag försöka kopiera de kunnigare kollegornas arbetssätt.

Den inre utvecklingen är också märkbar, du formar världen och världen formar dig. Jag kan helt ärligt säga att jag blivit en mer grubblande person, delvis som en följd av att läsa om olika kulturer, organisationer och samhällssystem. Det är otroligt att se vad människor gör för och mot varandra, och ändå anser de alla att de gör rätt, då ingen står ut med att tycka att man själv är ”elak”. Jag tror jag blivit mer medveten om skillnaden mellan olika motivationer, och är ofta glad att jag har det så bra, trots och tack vare andras insatser. Arrogant är jag helst inte medvetet, men man blir ödmjukare av att få många världens problem och lösningar på skrivbordet.

Samtidigt har självsäkerheten ökat, inte över mig själv som person, men som en fungerande kugge i ett ”tänkande” företag. Mitt arbetsliv hittills har bestått av fysiska yrken och servicejobb, kneg som visserligen kan vara både ledbrytande och stressigare än journalistens, men där den egna mentala insatsen är en hemgjord buddism a la ”koncentrera dig och känn ingenting tills du stämplat ut”. Att ändå kunna tänka ut, lämna fram, och förhandla kring egna idéer och andras, och se att den egna åsikten värderas långt högre än på tidigare arbetsplatser ger en viss mersmak. Det föder förhoppningar för framtiden.

Framtiden förresten! Journalisterna i min omgivning har en något mixad framtidsvision, med både optimism och oro för kåren. Optimisterna hoppas att ”allt-i-allo”-journalisterna ska ta hem matchen, genom hårt arbete och en förbättrad journalistik (fler och bättre anpassade journos innebär enligt optimisterna en bättre journalistik). Pessimisterna räknar uppsägningarna, de försvunna jobben och magsåren. Åsikten att ”journalistiken är viktig, men nu är vi för många” har jag fått höra på mer än ett ställe, av journalister som gärna ser att skolorna ”tar en paus, gärna långvarig” så att arbetsmarknaden blir stabilare och den egna framtidsutsikten mer lovande. Trots allt är inte ens samhällets granskare undantagna från den underbart enkla men oövervinneliga formuleringen ”tillgång och efterfrågan”. Naturligtvis kan presstödet utökas och bli statens största eller enda utgiftspost, men att bli alltför beroende av makten är något journalistiken bör akta sig för. Men kanske framförallt bör journalistskrået akta sig för genomsnittsmedborgaren, som i sin handflata har verktygen att kan sprida sin egen världsbild utan standardkodex ”sann och relevant”. Tiden när media och makten (andlig eller världslig) hade informationsmonopol och större censurmöjligheter är långt borta i de flesta länder, men alternativa nyheter och nyhetsförmedlare är inte enbart gott. Förmodligen blir informationsflödet ärligare i hitte-på-kriteriet Zeitgeist om alla människor vore informationsförmedlare som inte underkastades en nyhetsvärdering, men andra värden och prioriteringar kan få stryka på foten. Man kan inte få allt.

Vilket för mig in på överlevnadsstrategier för journalisten & yrket, om makthavarna visar sig njugga och om det vanliga folket inte konkurrerar alltför hårt med branschen. Utvecklingen tyder på vissa tendenser, och min tro är att tidningar bör digitaliseras eller specialiseras. Det införs redan betalväggar i detta syfte och tidningarnas chefer ser gärna att deras medarbetare bygger relationer till sin läsekrets för att binda till sig kunder (trots allt läser folk ibland tidningar som ett slags samtal med gamla bekanta, och när deras invanda tonläge förändras genom medarbetarbyten är det inte alltid uppskattat). Bläck är dyrt och folk finner trygghet invanda mönster, även i nyhetsberättandet. Inga konstigheter.

Radio är i stort terra incognita för mig, vilket kanske ändå är bra – den nästan totala outsiderns gissningar och tankar. Jag ser landets alla bilköer framför mig, tusentals kök där radiopladdret ackompanjeras av skrapande gafflar och knivar, samt hundratusentals sovrum vars invånare öppnar eller sluter sina ögon i sällskap av nyheter, radiopersonligheter eller Andrea Bocelli. Däri ligger dess lockelse: radion kräver inte samma engagemang som tidningen, vare sig digital eller tryckt, alltså undkommer den att sättas åsido på ett sätt som papperstidningarna bara kan drömma om i en tid när människan är upptagen med sina många möjligheter att förverkliga sig själv. Få kan låta tidningen ligga på bordet och ta till sig innehållet genom att då och då snegla på den, men radion sammanfattar allt åt lyssnaren, ibland i en enda fras. För den late, läsovillige eller stressade kan det vara en avgörande skillnad. Detaljer kan förloras, men kompenseras att ett snabbare sätt att få en överblicksbild. Förutom enkelheten i att ta till sig programmet, är radion också är en mänsklig röst, vilket ger illusionen av sällskap (att radion ofta står på hos ensamma och glömda i många ålderdomshem är inte en slump).

Detsamma kan på sätt och vis sägas gälla TV:n. Bilden, personen och talet dominerar, och mer än en person ser fram emot att ”träffa” sina gamla vänner. När folkkära och karismatiska tv-typer avlider infinner sig ibland känslan av landssorg. Det är ju såklart inte nyheterna eller informationen man saknar, luckan fylls snabbt av någon annan anställd, men den personliga touchen man vant sig vid försvinner, en omedvetenhet som ofta utgjort ett givet sällskap i flera decennier eller rentav hela livet. Lite som när Frank Sinatra dog, man visste att det skulle hända, men det gjorde ändå mer ont än förväntat och ”My Way” lär ha nynnats och hummats av miljoner världen över den där olyckliga majdagen -98. Det är alla offentliga personers privilegium, förflyttat till rutan. Samtidigt är ”dumburken” ett fantastiskt och underskattat inlärningsverktyg för språk. Jag har själv upplevt den behagliga känslan av lärdom genom en nyhetssändning, som när den tyska televisionen tog upp Berlins hemlösa någon gång under min vistelse i staden för några år sedan. Upprepandet av ordet ”Obdachlose“ och bilder på diverse trasiga stackare vid tunnelbanorna ledde till en plötslig förståelse av sambandet mellan den bekanta bilden av gatans folk och ett nytt ord (hemlösa). Vilket ledde vidare, ordet “langzeitobdachlose“ som innebär ett tilläg av orden “lang“ (lång) och “Zeit“ (tid), blev lätt förståeligt som “långtidshemlösa“. Vokabuläret växte, och flera av min internationellt spridda familj och vänkrets intygar att TV:n varit nyttig för inlärning och träning av främmande språk. Kopplandet mellan ord och bild är värdefullt, annars vore det ett mysterium att bylinebilder faktiskt används.

Det finns ju såklart andra svårigheter med mediala överlevnadsstrategier. Alla alltför tillmötesgående relationer till kunderna medför risken för ett förbilligande av journalistiken genom så kallad klickjakt. Det finns en viss aversion hos vissa journalister för något som uppfattas som alltför vulgärt och pengasuget för att vara journalistik ”på riktigt”. Alla yrkeskårer har sitt gamla garde och en av få konstanta saker i världshistorien är förändring. Personligen anser jag att man får publicera det man vill, grämer sig över att läsaren föredrar ”20 saker du inte visste att man kan göra med ett tuggummi och en kanin” framför ”hela statsbudgeten – varför förflyttningen av miljard X till utgiftspost Y är en svår fråga” så är det upp till nyhetsförmedlaren att skapa intresse. Nyfikenhet och prioritering av medial konsumtion är subjektiv, likaså kvalitet. Det är skillnaden mellan människor och deras prioriteringar som ger upphov till mycket av klickjaktens problematik. Journalisten kan inte tvinga folk att välja rätt, viljan måste komma inifrån. Liknelsen med piskan och moroten uppstår, men journalisten har bara en morot åt en lätt distraherad åsna. Trots att journalistiken ofta får kritik, är den i alla fall oskyldig till tvång. Att argumentera fram reaktioner är ju alltid moraliskt ädlare än att tvinga fram dem.

Det här leder in på språket och skillnader i uppfattning mellan personer. Jag försöker se in i mig själv när jag producerar något, oavsett om det är bild, text, radio, tv. Detta för att försöka anpassa mitt eget sätt efter vad publiken kan tänkas önska och behöva. Jag är böjd att se många av journalistikens problem genom språkets problem – att många, kanske rentav de flesta av mänsklighetens käbbel härrör ur svårigheter att kommunicera klart och tydligt sinsemellan, även inom talare av samma språk. Det är som att bestämma vilken eller vilka egenskaper som gör en flod till en flod, och sedan stämma träff vid den. Någon tycker att allt rinnande vatten är en flod, nästa person tycker detsamma så länge vattnet inte är fruset, någon annan att det måste vara rinnande vatten, men enbart i en fåra som ej formats av människohand, en fjärde anser att floden förnyas genom förflyttningen av molekyler och att det är en ny flod i varje ögonblick, oavsett vattenmängd, frusenhet eller lopp. Orden väljs inte för att förmedla den exakta definitionen av floden, utan för att kommunicera betydelser. Alla fyra kan träffas vid vad de definierar som ”floden”, men de ger den olika betydelser.

Så är det också med journalistiken. Rubriken ”skattehöjning”, betyder olika saker för olika personer och grupper, både ideologiskt och ekonomiskt. För vissa är det en gyllene välsignelse, för andra en nattsvart förbannelse. Eller totalt egalt. Samma gäller när nya kulturella trender eller religiösa uttryck presenteras (speciellt av icke-specialister) eller när ännu en debattör lägger in en åsikt eller uppmaning kring det som ofta är deras eget mikrokosmos. Ingen gillar allt, ingen älskar allt, men viktigast för journalisten – ingen kan veta och förklara allt, konsekvenser inkluderade (om man inte vill läsa in sig på allt om allt, och sedan försäkra sig om att läsarna har exakt samma ordförståelse och referenskunnighet när man presenterar jobbet). Det är en svaghet inbyggd i vår mänskliga natur, men är ändå en av de största och svåraste utmaningarna för journalisten. Du kan boka konferens vid floden, men deltagarna kommer dit med olika förutsättningar av vad flod, konferens och bokning innebär.

Olika uppfattningar är dessutom något som finns även när folk mer eller mindre förstår varandra helt. Konflikten mellan dramaturgin och journalistiken blev väldigt tydlig under min praktikperiod. Närmare bestämt när ett internationellt hushållsnamn intervjuades som använde ett stundtals pikant språk. Intervjuns första utkast var en fantastisk informativ och underhållande läsning, ett samtal mellan två parter, förtydligat och förevigat för alla och alltid. Den intervjuade skickades texten för att godkänna formuleringar och komma med eventuella kommentarer och tillägg. Vilket gav ett något oturligt svar (för redaktionen). Det visade sig att vår intervjuperson var döende, med en beräknad livslängd på ett par månader. Och personen ville inte att ”det där” skulle vara den sista intervjun som gavs. Redaktionen frågade därpå snällt om man kunde behålla texten med vissa ändringar, men nej. Sudda ut, börja om. Naturligtvis böjde redaktionen sig för en döendes önskan, allt annat hade varit hjärtlöst. Jag är hemligt stolt över mina temporära kollegor för det beslutet, vilket visar att respekt för en människa fick högre prioritet än några extraklick. Men att all journalistik och alla situationer är så rörande är osannolikt, och beslut fattas ständigt världen över. Ibland får storyn övertaget, ibland den journalistiska integriteten. Som i allt annat är det mångas individuella uppfattningar som skapar ”låt gå” eller ”låt bli”-stämningar. Otroligt intressant att se på närhåll, en karaktärsstudie både i vad folk vill ha som eftermäle eller offentlig bild och vad andra kan offra.

Apropå offer är sanningen något som antagligen får stryka på foten i all journalistisk produktion. Närmare bestämt bilden av verkligheten. En människas bild av verkligheten är okomplett. Inte så att den är medvetet och villigt falsk, men det är svårt att alltid veta allt som är relevant, delvis för att det är mycket man inte vet. Människan och journalisten kan försöka nå en ”absolut sanning”, men det är som språkproblemen. En vag och övergripande bild kan formuleras, men all inre information saknas, och sanning bör ju ge hela bilden, enligt min något idealistiska uppfattning. Jag får nöja mig med att göra mitt bästa.

Man kan passa på att undra om sanning och etik är länkade? Vad som är sanning och vad som anses gott kan vara kopplade i vissa situationer. Folk kör bil på höger och vänster sida i olika länder, och etiskt finns det ingen skillnad. Det är som att gå på valfri sida av trottoaren, så länge du inte går in i någon eller springer ut i trafiken har ingen skada skett. Däremot finns det saker som är svårare, som att rapportera om bruk och innehav av exempelvis droger. Vissa amerikanska delstater och europeiska länder kan anse att svensk lagstiftning är alltför slapp och tillåtande, andra kan tycka att den är förtryckande och förlegad. Som alltid är det svårt för journalister, vilka, som människor, har åsikter om allt och att helt frigöra sig från dessa är svårt, speciellt i ämnen som man bryr sig om och vars konsekvenser påverkar otaliga liv. Man får nöja sig med att konstatera att Lag inte är Rättvisa, men ibland sammanfaller med denna. Vi lever trots allt i en värld där lagen används och använts för att begå alla möjliga övergrepp. Och de journalister som stött lagar som ändrats kan komma att finna sig på ”fel sida” av historien, en mycket viktig sak att minnas för den som vill bli respekterad, inte i ögonblicket, men i evigheten.

Det låter moralrelativistiskt, men sådan är verkligheten. Även om ett ”fullkomligt ont” eller ”gott” kanske finns, delas dessa uppfattningar knappast av alla människor, annars hade världshistorien och världsläget varit betydligt snällare. Ansvaret för informationsförmedlaren är stort: att tillvarata lärdomarna från forna generationers misstag, att placera dem i sin samtid, att dömas av sina efterkommande. Alla tider har sina profeter, och många hyllats i livet bespottas i minnet. Många av antikens stora tänkare vars idéer ständigt är aktuella tyckte exempelvis att inte slaveri var fel, även om de inte avundades slavarna. Förnyelse, förbättrande och fördömande är eviga processer, som journalisten ibland deltar i och aldrig undkommer.

Solen har sin gång.

Av