JMK play

De bildskygga journalisternas tid är förbi

Publicerad: Torsdag 2 februari 2017
Kategori: Praktiksummering hösten 2016

Image

Medielandskapet har länge gått mot en utveckling där det är lika viktigt för journalister att profilera sig som att leverera sanningsenlig journalistik. Nu har även Sveriges Radio börjat inse vikten av att marknadsföra sina reportrar.

Ni med den goda smaken att läsa den här texten, kanske noterar fotografiet föreställandes skribenten i fråga – en så kallad bylinebild. I era ögon kanske min bylinebild inte är så mycket för världen, men för mig som skriver de här raderna är den något radikalt.

Anledningen heter Sveriges Radio. På Sveriges Radio är line-by-line viktigare än bylinebild; under min praktikperiod där blev jag inte fotograferad en enda gång. Inte mig emot;  jag blir ändå alltid så besviken på resultatet. Av någon anledning har utomstående fotografer väldigt ofta en förmåga att fånga mina allra torftigaste sidor. Jag är ju en rätt häftig person egentligen, men det syns aldrig på bilderna. Om jag inte tar dem själv, vill säga.

Kanske är det så att bildskygga journalister generellt söker sig till radion för att slippa oroa sig över hur de ser ut? Historiskt sett kan det nog ha varit så. Men inte länge till – hädanefter måste både jag och övrigt radiofolk ändra inställning.

Bilder är inte längre bara traditionella bildmedier förunnat, och det kan vi tacka internet och sociala medier för. Där går det knappt att skilja på vilka inlägg som lagts upp av vilken redaktion; en text kan vara producerad av SVT lika gärna som Expressen kan publicera tevematerial.

En annan tendens är att medierna blir allt mer profilfixerade. Om man surfar in på Aftonbladets webbplats för senaste nytt om till exempel en skolskjutning, kan man ge sig fanken på att första bilden man möts av inte föreställer skolan utan en studioreporter som stirrar in i kameran. Dagens journalister ska inte bara kunna leverera korrekt information fortare än snabbt, de ska även gå genom rutan.

På Sveriges Radio har jag länge kunnat skönja en ovisshet kring hur man ska förhålla sig till dessa nymodigheter. Flera radioreportrar jag pratat med beklagar sig över att det saknas rutiner för hur man ska nå ut på sociala medier, vilket även det relativt låga antalet delningar skvallrar om. Någon övertygande strategi lyser fortfarande med sin frånvaro.

Men visst har även radiofolket börjat rätta in sig i ledet. I Facebookflödet blir det allt vanligare med små filmklipp, som antingen sammanfattar innehållet i de ordinarie radioprogrammen eller består av helt fristående material.

Det finns dessutom en uppenbar vilja att profilera sina journalister. Som exempel kan vi ta stillbilderna med citat av Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg – bilder som visar att radioprofiler minsann kan vara minst lika fotogeniska som snyggingarna på Aftonbladet.

Så även om Sveriges Radio släpat efter lite i utvecklingen, tyder mycket på att vi snart får se ännu mer profilorienterat material därifrån. Om några år kan jag tänka mig att samtliga radioreportrar tvingas besöka fotografen. Då kanske det även blir svårare att svara på frågan om vad som är viktigast – line-by-line eller bylinebild?

Av