JMK play

Kraften i att aldrig bli påkommen

Publicerad: Torsdag 2 februari 2017

Image

Rädslan att bli påkommen som otillräcklig räknas väl som en av grundbultarna när det talas om den låga självkänslan.  Men det struntar jag i. Jag väljer istället att se det som något jag kan använda till min fördel. Det har jag jobbat på länge.

Det är mitt första utvecklingssamtal i ettan. Jag är 7 år gammal. Mina föräldrar och jag sitter med min nya lärare Else-Marie och ska prata om hur det har gått för mig under hösten. Det mesta har fungerat bra. Jag är lite försiktig tycker hon men utöver det finns det inte mycket att klaga på. Förutom en sak. Jag är för noggrann. Else-Marie har observerat hur jag suddar frenetiskt och länge i mina läroböcker när jag gör fel. När jag skriver en bokstav fel så suddar jag bort hela meningen och börjar om. Det här minns jag väldigt tydligt. Det var viktigt för mig att det inte syntes att jag hade gjort fel. Om jag suddade hela meningen kändes det som att det aldrig hade hänt. Men nu förstod jag att jag hade ödslat min tid, jag var nu långsam i min lärares ögon. Jag hade lagt all min energi på att inte vara en slarver men Else-Marie struntade ju i slarv, hon ville ha effektivitet. Jag hade gjort en total missbedömning.

Else-Marie börjar här babbla om att det är okej om bokstäverna är lite sneda, det viktiga är att hon kan förstå och så vidare. Men jag lyssnar inte längre. Jag har precis förstått något alldeles avgörande. Jag måste lära mig att läsa av vad människor i min omgivning förväntar sig att jag ska prestera för att sedan kunna leverera detta. Ingen får någonsin komma på mig igen, så som hon precis har gjort.

Det här har jag jobbat och vässat på sedan dess. Ibland har det känts väldigt viktigt, ibland har jag kunnat strunta i det en stund. Men det fungerar idag, såhär drygt 16 år senare, ungefär som en hemlig superkraft som jag kan slå av och på.

Efter två år på JMK väntade den första, nervösa dagen av den terminslånga praktiken den 29 augusti 2016. Och det skulle visa sig att det var då allt nådde sin kulmen. Min förmåga att prestera i relation till vad som outtalat förväntades av mig kändes viktigare än någonsin och aldrig hade jag varit mer tacksam för allt som min lärare Else-Marie hade lärt mig. Det skulle ta mig långt. 

Av