JMK play

Det känns bara lite trist

Publicerad: Torsdag 2 februari 2017
Kategori: Praktiksummering hösten 2016

Image

De där gnälliga jävla fettofemenismerna. Kan de inte ens vara nöjda när de fått som de vill!

Flera medier publicerade artiklar baserade på ett inlägg på konstnären och komikern Kakan Hermanssons blogg. Bakgrunden är att klädkedjan Monki lanserar en reklamkampanj för bad- och underkläder som ska vara inkluderande och få kvinnor att ”tycka om sig själva”.

Men Kakan är inte nöjd. Kampanjen ”inkluderar inte tjocka”, tycker hon enligt Resumés rubrik. Typiskt de där tjocka femenisterna, tänker verklighetens folk och skriver kommentarer om att vi faktiskt inte vill se tjockisar på bild. Den som tagit del av bilderna som ingår i kampanjen konstaterar att där visst finns en tjock person avbildad och får vatten på sin kvarn. De där gnälliga jävla fettofemenismerna. Kan de inte ens vara nöjda när de fått som de vill!

Som vanligt är det få som läser mer än rubriken och i bästa fall Facebookpuffen innan de bildar sig en uppfattning. Det man ska diskutera är ändå inte sakfrågan. Kommentarsfältet blir direkt forum för en slags metadebatt om huruvida Kakan Hermansson ska hyllas eller hatas för sin åsikt. Någon delar med sig av den briljanta idén att Hermansson skulle banta, så slapp hon bry sig om saken.

Vi leker med tanken att någon faktiskt skulle klicka på artikeln. I ett parallellt universum kanske denne någon även klickar sig vidare till Kakan Hermanssons blogginlägg. Detta fantasifoster skulle då upptäcka att närmare halva texten utgörs av lovord om Monkis kampanj.

Hermansson skriver att hon uppskattar kampanjen och de som medverkar i den, men kritiserar det faktum att kläderna inte tillverkas i några större storlekar än large. Hennes poäng är alltså att trots den oretuscherade kampanjen där fler än en kvinnotyp får synas, exkluderas tjocka ändå i praktiken, eftersom de inte kommer att kunna bära plaggen som marknadsförs.

Hu, dessa dumma människor som befolkar den där avlägsna plats som kallas verkligheten, kan journalisterna tänka. Att de inte läser längre än rubriken räcker innan de börjar sprida näthat.

Visst är det tråkigt att många tycks nöja sig med rubriker för att tillgodose sitt behov av nyhetskonsumtion. Men till deras försvar löd rubriken Kakan Hermansson sågar Monkis kampanj: inkluderar inte tjocka. Är det verkligen att såga en kampanj att kritisera storleksspannet på de kläder som via den marknadsförs? Utgörs inte kampanjen snarare av bilderna i marknadsföringen än de föremål som säljs i butik? Är det verkligen helt orimligt av läsarna att anta att oavsett vad som står i artikeln lär rubriken ha täckning i den?
Eventuellt hade en spådam kunnat förutse vilka reaktioner man får om man hävdar att en känd feminist, som själv råkar vara tjock, anser att en kampanj – som för en gångs skull har med en tjock modell – inte inkluderar tjocka. 

Frågan är om den som skrev artikeln ens har läst Kakan Hermanssons blogginlägg. Eller bara utgick från vad som stod på Omni, under den snarlika rubriken Kakan kritiserar kampanj: ”Inkluderar inte tjocka”. Kanske läste hen bara just rubriken. Hur det ligger till med den saken har jag ingen aning om, men ett säkert faktum är att orden inom citattecknen inte står att läsa i Hermanssons blogginlägg.

Oavsett vad gör hela grejen mig väldigt osugen på att ge mig in i sanningsbranschen. Det känns inget kul att behöva konkurrera med människor som använder sig av såpass grova förenklingar att de frångår verkligheten. Lite trist om ens yrke går ut på att göra halva jobbet åt den som vill spä på sina och andras fördomar om exempelvis feminister.

Av