JMK play

Skrivandet i sig har bara lite med journalistik att göra

Publicerad: Måndag 30 januari 2017
Kategori: Praktiksummering hösten 2016

Image

Journalistik skiljer sig från andra hantverk genom att alla har en åsikt om den, om vad som är bra och om vad som rimligen bör klassas som satans verk. Särskilt det sistnämnda tycks fånga både läsarnas, flashbacktrollens och mina vänners odelade intresse.

Ofta är det kul att diskutera, men stundtals blir det irriterande. När kritiken känns irrelevant är det lätt att inta en ”jag vet minsann mer om det här”-position. Ibland kan det därför vara bra (det funkar i alla fall för mig) att stanna upp och reflektera över sin egen bild av journalistiken och minnas hur den har förändrats under åren på JMK.
Det tydligast förändringen jag märker för egen del är att jag nu i mycket högre grad värderar det journalistiska innehållet framför formen. Varifrån kommer idén, vad krävdes för att få tag i materialet och hur vann reportern sin källas förtroende? Det är frågor som alltid finns i bakhuvudet när jag läser tidningen. Att gnälla över dålig rubriksättning, slarviga formuleringar och överdramatisering blir då mindre intressant.
När mina akademikervänner kastar skit på kvällspressen, vilket de gillar att göra, brukar jag ta upp Expressens avslöjande av järnrörsskandalen. Och visst, Expressen skrev om Sverigedemokraternas järnrörssvingande på Expressens vis. Stora rubriker avlöste varandra under flera dagar för att maximera lösnummerförsäljningen. DN hade gjort på ett annat sätt, Uppdrag granskning på ett tredje.
Men spelar det någon roll? Det är ju materialet som är grejen, att Expressens reportrar lyckas komma över filmen som Kent Ekeroth själv spelade in på sin egen telefon den där blöta sommarnatten 2010. Framställningens form är i sammanhanget en petitess – och så tror jag att det ofta är.
Därför har jag också tröttnat på att höra: ”Vad bra att du läser journalistprogrammet, du gillar ju att skriva!” Skrivandet i sig har lite med journalistik att göra. Det är en baskunskap, en stapelvara, det är att hitta till koppling och växelspak. Dessutom är journalistiken så formbunden att många artiklar i princip är färdiga redan innan en enda tangent har tryckts ner. Har du materialet? Prioritera, stapla och skriv.
Featureartiklar ger så klart lite lösare tyglar, men de är inga undantag. Oavsett om den dramatiska modellen är en val eller en fisk går den efter tag ganska snabbt att reproducera. Kanske blir resultatet ingen Moby Dick, men även sill fastnar i läsarnas trål.
Idéer, research och källor – där tror jag att den nybakade journalisten står inför ett livslångt lärande. Men när det gäller formen är tillräckligt bra och tillräckligt snabbt allt som oftast tillräckligt bra och tillräckligt snabbt. Tryck ner kopplingen och lägg i en växel.

Av