JMK play

Jag sket redan i kanelbullen

Publicerad: Måndag 30 januari 2017
Kategori: Praktiksummering hösten 2016

Image

För femton år sedan satt en storögd pojke och ville lära sig skriva som J. R. R. Tolkien. Nu har han fått skäll för att han inte riktigt fick till snärtiga ingresser nog och snart tar han sin Journalistexamen.

– Man kan inte spendera något annat än pengar. Tid tillbringar man, sa min chefredaktör och praktikhandledare till mig. Det är något som nästan alla journalister skriver fel. Även de utbildade, förklarade hon med vänlig ton. Mycket blidare än hur jag brukar höra mig själv snäsa ”skar” inpå att någon sagt ”skärde”.
 
Jag blev lite paff. Inte för att jag trodde mig vara oförmögen att fela, utan för att jag insåg hur mycket jag fortfarande hade kvar att lära. Och på något sätt symboliserade det hela hur jag behövt omvärdera och ändra mitt språkbruk under Journalistutbildningen.
 
Mitt intresse för ord väcktes för länge sedan, när en tioårig pojke förälskade sig i Tolkiens sätt att skildra omgivningen. Han beskrev ett enda träd i flera sidor långa haranger och med varje ord gjorde han Midgård mer närvarande runtom mig. Jag kunde inte få nog. Jag ville också kunna måla bilder i folks sinnen på det sättet han gjorde i mitt.
 
När jag väl påbörjade Journalistprogrammet visste jag att det inte var så jag skulle skriva. Jag visste att journalistiska texter skulle vara korta. Jag skulle aldrig få besmycka ordet träd med mer än ett adjektiv, om ens det. ”Det är aldrig fel att ha en utbildning i att kunna skriva objektivt”, ekade pappas röst i mitt huvud.
 
Att anpassa mitt språkbruk till dagens journalistiska ideal är något jag behövt göra på egen hand. Visst har jag producerat stora lass texter under utbildningen och självklart har jag tagit åt mig av de röda anteckningar som de kommit tillbaka med, men det hjälpte mig inte få till de klämmiga rubriker och ingresser som efterfrågades under praktiken.
 
Under mina snart tre år på journalistutbildningen minns jag bara en lektion i kreativt skrivande. Jag minns att jag tyckte det var kul men det enda jag tog med mig från den var att ”skita i kanelbullen” – att inte nämna vad intervjupersonen fikar på. Men det tyckte jag kändes ganska självklart redan

Av