JMK play

Jakten på långtidsvikariatet

Publicerad: Måndag 23 januari 2017
Kategori: Praktiksummering hösten 2016

Image

Efter praktiken känner jag mig mer rustad och peppad inför journalistyrket än någonsin. Men när prisbelönta journalister får vänta i åratal på fast anställning, hur ska då jag kunna få ett långtidsvikariat?

Varje arbetsdag börjar jag med att logga in på Journalistens intranät. Det finns en punkt där det står ”medlem i…” som ändras varje dag. Min första, nervösa augustidag när jag loggar in för första gången står det medlem i fyra timmar, men i takt med att nervositeten minskar så ökar den där siffran. Timmar blir dagar, dagar blir veckor, veckor blir månader. 

En av de första nyhetsartiklarna jag skrev för Journalisten handlade om att Dagens Nyheter anställer fem journalister. Alla hade tidigare varit anställda på bemanningsbolaget Marieberg Media, de flesta i flera år. En av de nyanställda har gjort en granskning som fällt de tre riksrevisorerna, en annan har nyligen fått Guldpennan och en tredje har blivit tidningens nya korrespondent i Berlin. Riktigt skarpa journalister alltså – som det dröjde flera år för att få fast anställning. Kanske är Dagens Nyheter med tanke på dess ställning ett dåligt exempel på hur branschen ser ut. Eller så är det, med tanke på dess ställning, ett utmärkt exempel. När det finns ett nyhetsvärde för en branschtidning i att Sveriges största dagstidning, som det dessutom går förhållandevis bra för, anställer fem journalister, så är det ett tydligt tecken på att någonting är illa ställt i branschen. 

Jag minns en annan artikel som min kollega på Journalisten skrev i höstas om att det tagit tio år för en SVT-anställd att få fast tjänst. Eller en annan som skrev om anställda på Sveriges Radio som fick harva runt på osäkra visstidskontrakt, och både radions vd och personalchef vägrade att svara på frågan om varför det finns så få fasta tjänster. På public service! Om inte de vill erbjuda fasta tjänster, vilka vill då det? Jag minns också en praktikintervju på ett produktionsbolag för radio som jag var på i våras, där de sa att de inte kunde erbjuda praktiklön, men att jag åtminstone ”sparade in på min LAS-tid” genom att göra praktik där och inte på Sveriges Radio. 

Samtidigt som praktiken har peppat mig till att komma in i branschen och påbörja mitt journalistiska yrkesliv, har jag fått se flera av branschens baksidor genom att bevaka den. För att kunna bli journalist i dag måste man ha en inställning som består av såväl naivitet som viljestyrka. Naivitet för att inte ge upp redan innan det börjat, viljestyrka för att orka trots osäkra anställningsavtal. Journalistiken blir inte mindre viktig bara för att branschen ser ut som den gör, och jag vill inte låta min misstro gentemot branschen göra avkall på min tro på journalistiken.

När jag loggar in för sista gången på Journalistens intranät har sommaren blivit vinter och ”medlem i fyra timmar” har blivit ”medlem i fyra månader”. Och jag kommer på mig själv med att undra – hur många av mina anställningar de kommande åren kommer att överstiga fyra månader? Men nu ska jag inte vara sån – allt är inte evigt mörker. Jag gjorde inte praktik inom public service, så jag har fortfarande mina LAS-år kvar. Mina alldeles egna LAS-år.

 

Av