JMK play

När det brister

Publicerad: Måndag 23 januari 2017
Kategori: Praktiksummering hösten 2016

Image

De säger att vi har makt, att vi kan påverka världen och förändra den till det bättre. De säger att demokratin hänger på våra axlar.

Men vet de också att vi aldrig kommer bli objektiva, att vi alla begår misstag. Att vi ibland glorifierar fel saker, skriver osanningar, slarvar och svartmålar?

Det finns många rädslor hos mig som blivande journalist. Speciellt efter att omvärlden så snällt påpekat vilket stort ansvar vi som journalister har. Vi måste hela tiden prestera och i vår bransch finns det inget utrymme för missbedömningar eller snedsteg. Speciellt eftersom det ofta är just misstagen andra människor gör som vi ska rapportera om. Tråkigt för mig som ibland är en ganska slarvig person.

Det finns många tvivel hos mig som blivande journalist. Vi tillhör de duktiga, vi har makt och vi kan göra vår röst hörd. Men jag ställer mig ändå frågan, vad kan jag bidra med?

Min praktiktid var en dröm. Efter två år på JMK med orden ”ingen kommer någonsin säga att du är duktig” var jag redo att möta den hårda, brutala verkligheten. Det visade sig att den enda betongvägg som omslutit mig var den på JMK. Jag fick under praktiktiden höra flera gånger att jag var superduktig, så många gånger att jag nästan fick skämmas.

Men trots det så är jag inte nöjd. Något inom mig säger att det inte är nog. Att jag inte fullföljer min plikt som journalist förrän jag avslöjar något. Jag måste bidra. Det jag gör måste vara nyttigare, bättre och starkare. Men tänk om jag aldrig kommer dit?

Min praktiktid var en dröm. Ändå känns det som att jag inte är riktigt rätt.

När jag sökte till journalistutbildningen var det med en tanke om att journalistiken ändå måste vara den plattform som är mest öppen för nya idéer och vinklar. Jag tänkte att det var en chans att få komma in och ge nytt blod till de anemiska redaktionerna. Men efter två år på JMK och en långpraktik inser jag att ingen vill ha mitt blod. Alla vet bäst själva.

Jag har under tiden på JMK till och från tappat min själ för att sakta känna den växa igen. Under praktiktiden kändes det likadant. Den lilla lågan som brinner inom mig har sakta vuxit för att sedan slockna. Kanske känner jag inget kall? Eller så vet jag bara inte hur jag ska elda.

Det är bara att inse, efter två och ett halvt år vet jag fortfarande inte om det här är rätt för mig. Jag som en gång så gärna ville bidra med allt, gräva i varje vrå av Sverige för att uppdaga och ställa allt till rätta känner mer och mer att det saknar mening. 

Jag har under terminens gång och sedan jag började min utbildning fått fler frågor än svar kring vad journalistik egentligen är och vad jag är manad till att göra. Istället har jag lärt känna mig själv, mina brister och vet nu vad jag absolut inte vill göra.

Så det finns ingen bortkastad tid för mig här. Det finns saker som är viktigare för mig än journalistiken. Så är det bara. Det finns många saker jag älskar mer än att intervjua, skriva och läsa. Men det betyder inte att jag inte passar in på JMK eller att jag inte passar som journalist för den delen.

Och kanske kan vi inte rädda världen. Men jag tror ändå att vi kan förändra den och påverka den till det bättre. Men vi kan också göra världen till en sämre plats och det ska inte glömmas.
 

Av