JMK play

På redaktionen kan ingen höra dig sätta en prata

Publicerad: Onsdag 18 januari 2017
Kategori: Fristående / Dokumentärer

Image

Jag hatar uttrycket ”att vara sin egen lyckas smed”. Det inbegriper en sorts yrkesmässig präktig- och duktighetskultur som får en halländsk bondsons arbetarkomplex att accelerera som ett höghastighetståg.

Men just den avskyn gifter sig väldigt illa med mitt yrkesval. På en redaktion är du nämligen blott en kugge i ett mer eller mindre väloljat maskineri av nyhetsproduktion och din främsta valuta på arbetsmarknaden är din förmåga att vara duktig. Men ingen får någonsin höra att de är duktiga eller något annat utnött superlativ. 

Ingen kommer heller att knacka på dörren och med väl valda ord berömma dig för att ditt inslag toppar en nyhetssändning. Så förutom att vara duktig måste du även vara i det närmaste oberörd av det faktum att ditt arbete allt som oftast går obemärkt förbi. 

Min korta yrkeserfarenhet har spätt på en rädsla för att inte räcka till men också skapat en allt större klyfta mellan mig själv och det jag vill uppnå. Jag har alltid varit rädd för okunskap och vad det kan leda till. Inskränkta åsikter, farliga ideologier och våld. Journalistiken har varit botemedlet, en livförsäkring och en biljett till verkligheten. En källa till kunskap, för mig själv och förhoppningsvis även för de som tar del av det jag gör. Men för att vara ett så kreativt yrke präglas journalistiken väldigt ofta av en påtaglig inskränkthet. Verkligheten bortom de halländska skogarna har inte uppenbarat sig för mig bara för att jag betraktar och försöker beskriva den. Istället har jag blivit alltmer alienerad, lämnats med mer frågor än svar. 

Hur kan någon ens arbeta som journalist utan att göra våld på sitt sociala liv, överge alla sina intressen för att bli en vandrande encyklopedi? Att journalistiken väljer dig och inte tvärtom är inte en klyscha. Min erfarenhet är att i de flesta sammanhang, JMK inkluderat, så premieras en väldigt homogen bild av vad en journalist är och bör vara. Det leder inte bara till en brist på mångfald utan också till onödig stress och existentiella frågeställningar. Men kanske för det något gott med sig med en tydlig idealbild. Kanske behövs evolutionsteorin upphöjas till lag för att försvara det sargade förtroende journalistiken åtnjuter. För mig så har den i alla fall inneburit att jag starkt ifrågasatt mitt värde och min förmåga. 

Så vad har jag lärt mig? Att en efter idoga studier för att praktisera ett viktigt yrke belönas med kroniskt dåligt självförtroende? Att journalister är ett homogent skrå utan förankring i verkligheten? Nåja, mina första stapplande steg i den så kallade verkligheten har även gett mig styrkan och förmågan att ta plats. Det är cyniskt och chauvinistiskt att påstå det, men det finns inget som göder egot mer än att se sitt namn i tidningsbokstäver. Den känslan, illusorisk eller inte, får din Quasimodo-rygg att räta på sig. Känslan av att befinna sig i och vara en del av ett händelseförlopp som refereras till, kommenteras och bevakas ger en vingar. Verkligheten är inte alltid det den utger sig för att vara. 

Av