JMK play

Låt JMK bli elitismens högborg

Publicerad: Fredag 16 december 2016

Image

I en tid då fejknyheter, populistiska ledarsidor och där snabbt ofta går före rätt, bär JMK på ett enormt ansvar för framtidens svenska journalistik. Men hur ska man då nå dit? Genom elitism och en ökad förståelse för journalistikens plats som kulturyttring.

Under någon av de första veckorna på institutionen visades 70-talsklassikern Alla presidentens män för oss i klassen, Watergate-filmen där journalisterna Bernstein och Woodward, gestaltade av Dustin Hoffman och Robert Redford, rör sig i mörka garage, nybyggda hotell och på en rökig Washington Post-redaktion på jakt efter det ultimata avslöjandet. Tanken med visningen var att inspirera oss i klassen, och visa hur livet skulle bli. Sena kvällar och ett liv där man ständigt skulle behöva balansera sitt privata liv med det utmanande, spännande och ibland farliga livet som grävande journalist. 

Filmvisningen var för de flesta av oss bara en romantisk påminnelse om vad vi ju redan visste. Att det skulle krävas såväl slughet som mod för att lyckas där ute. Man skulle vara tvungen att vända på vartenda blad, titta runt varje hörn. Ständigt vara på sin vakt, lära sig tolka information och källor, programmera om sin hjärna för att hitta potentiella gräv och historier överallt. Jag såg fram emot tre år med likasinnade, det var en utbildning där vi inte bara skulle lära oss av våra lärare, utan även från varandra.

För min del var det en dröm jag närt länge. Ända sedan kriget i Jugoslavien faktiskt. Jag gick bara på dagis då, men vi hade pratat mycket om vad vi i gruppen ville göra när vi blev vuxna. Mina kamrater på dagiset - beläget mitt bland den kulturella överklassen i innersta innerstan och förstås tungt influerade av sina mer eller mindre lyckade kulturarbetare till föräldrar, menade att de ville jobba som dansare, konstnärer, eller musiker. Men min dröm var att bli journalist. Rapporterna varje kväll från kriget hade skrämt, skapat nyfikenhet och inspirerat och jag insåg tidigt att det måste vara det optimala jobbet, även om jag inte kunde formulera det där och då så insåg jag att det var en slags blandning mellan kreativitet och seriositet. Man hade en ursäkt att få göra precis vad som helst, anledningen var alltid upplysning och undersökande.
 
En massa år senare kom jag sedan in på utbildningen, den fina journalisthögskolan i Stockholm som skulle ta vara på mitt engagemang, intresse och ta kanske framförallt på de kunskaper som mitt djupa intresse för journalistik redan givit mig.

Utbildningen består av tre år där det första mest handlar om teori, och där praktik och c-kurs utgör ett läsår. Kvar finns då två terminer i mitten, under det som kallas för journalistisk produktion. Det är under det läsåret skolan har chansen att lära ut själva ämnet och påverka sina elever. Detta görs genom inhyrda gästlärare med stor erfarenhet samt av anställda lärare som med varierande skicklighetsgrad lär ut vad de kan om journalistik. Detta är ett enormt uppskattat år på skolan, som präglas av hög takhöjd, frihet och roliga uppgifter. Men just där ligger finns också problemet.

Det skulle nämligen visa sig att ungefär halva klassen sökt utbildningen av högst oklara anledningar. Några på den halvan var mest ute efter att få uppmärksamhet, andra ville skriva om träning eller något annat ämne som fordrade gratisprylar, där en akademisk utbildning i journalistik snarare var att betrakta som något negativt. Runt 40 elever examineras från kandidatprogrammet i journalistik varje vår, och av eleverna i vår årgångsklass skulle jag uppskatta att ungefär tio jobbar med något där de haft nytta av utbildningen. Men vad spelar detta då för roll, i fall man är en av dem som faktiskt vill jobba som journalist?

Mycket av det som produceras under det andra läsåret är tyvärr på en nivå som man aldrig hade accepterat från en andraårselev på någon annan universitetsutbildning. Och det drabbar klasskamraterna, inte bara i alla grupparbeten med klasskamrater vars blickar blir ihåliga vid blotta tanken på att behöva ringa en myndighet, utan särskilt när man läser och diskuterar varandras alster. Det är även så att lärare inte låter elever producera längre inslag eller texter just för att det hade blivit outhärdligt. Så här kunde det exempelvis se ut i en konversation mellan elev och lärare:
– Ni visar oss timmeslånga radio- och tv-dokumentärer och ger oss 20 000 tecken långa artiklar som inspiration. Ändå får vi bara skriva absolut högst 3 000 tecken. Vad beror det på?
– Det beror på att ni är för många i klassen. Och på att många i klassen skriver väldigt dåligt. Men jag förstår hur du menar. Du kan få skicka in en längre artikel om du vill.
Och tyvärr förstår mag verkligen lärare som resonerar så här. Under en opponeringsuppgift tvingades jag läsa en text som inte bara innehöll mängder av grammatiska fel utan även grundläggande brister i källkritik och informationsförmedling. Det är svårt att tolka det som annat än en förolämpning mot hela utbildningen.

En elev som ligger på den nivån under andra året är tyvärr utom räddning, åtminstone om personen inte får chansen att börja om från början. Utbildningen ger inte heller eleverna några som helst tips på grundläggande skrivkunskaper. Ändå händer det att man kan stöta på dessa människor ute i arbetslivet. De kanske står framför någon uppställd kamera och rabblar upp självklarheter som någon skrivit på en lapp åt dem. Deras inkompetens verkar knappast vara någon karriärmässig nackdel, och det är väl det som gör att det kan fortsätta. Deras ”kompetens” är dessvärre mer eftersökt hos vissa arbetsgivare än riktig journalistisk kompetens, och statistiskt sätt går det säkert ganska bra för oss alumner. Vi får jobb inom olika mediesektorer och många av oss kan till och med tjäna rätt bra, rätt snabbt. Särskilt om man väljer bort traditionell journalistik för mer lukrativa erbjudanden.

Min pappa jobbade länge som slagverkslärare på musikhögskolan i Stockholm. Fem elever kom in varje år, oftast var det en svensk, en tysk, ett par japaner och kanske en amerikan eller en argentinare. Så pass bra ansågs den statliga svenska musikhögskolan vara, att utomeuropeiska elever gärna betalade den höga avgiften trots att skolan var gratis för andra. När någon skolreform plötsligt tvingade lärarna på skolan att gradera eleverna gjorde de uppror och gav samtliga ett automatiskt VG (som var högsta betyg). Anledningen var enkel, du hade inget där att göra från början om du inte höll yppersta möjliga nivå.

Jag tror att JMK behöver hitta en liknande inställning. Tänk om man kunde ha en lika prestigefylld utbildning som DI? Ta in tio elever per termin och ta tillbaka intagningsprovet. Tänk att som elev få den tiden och det engagemanget från skolan, och dessutom veta att ens klasskamrater höll samma höga kvalitet. Då skulle man också kunna säkerställa att eleverna redan från början var tillräckligt bra, och institutionen skulle förhoppningsvis slippa alla ”duktiga” flickor och pojkar som tagit sig fram genom livet med höga betyg (som givetvis är en klassfråga). Kanske skulle man kunna titta sig om i ett JMK-klassrum då och se en och annan elev som inte är kritvit eller har akademikerföräldrar? Och jag skulle gladeligen offra min egen plats på institutionen om det gick att säkerställa att de tio som kom in var värda sin fått sin efter en djupgående antagningsprocess. Så viktig är journalistiken. Vilken prestige det skulle bli att gå eller ha gått där! Och vilka otroligt fina journalister vi skulle få fram.

Ett av hindren för att nå min vision av vad landets förnämsta journalistutbildning skulle kunna vara är förstås den berömda Bolognaprocessen. Att en så historiskt och akademiskt rik stad som Bologna har givit namn åt något så lamt är en skam i sig, och när det handlar om dess inverkningar på journalistutbildningen har processen haft en rent ut sagt skadlig inverkan. För det var ju i den norditalienska pärlan, där Alberto Tomba föddes och där Umberto Eco bodde, där Klabbe och Kneten lös i solen på Renato Dall’Ara, som grunden för denna tragedi lades. Det var nämligen där det beslutades att enbart konstnärliga utbildningar fick ha särskilda inträdesprover. Och i det facket lyckades man av någon outgrundlig anledning inte få JMK att hamna. Kanske skulle man kunna lösa det genom en mer allmän utbildning och en mer elitinriktad för de allra duktigaste och mest motiverade eleverna. Kanske är det ett mer prestigefyllt masterprogram som är lösningen?

Oavsett vad så måste JMK se sig själva i spegeln och bygga upp lite självförtroende. Tänk vad en journalistutbildning skulle kunna vara. Kanske ska man separera sig från MKV? Kanske ska man ha en alldeles egen lokal där dessa journalistembryon kan få växa till sig för att sedan styra upp situationen på landets redaktioner, som i nuläget i många fall är helt okej, men som skulle kunna vara så mycket. Hur gör de i de anglosaxiska länderna? Hur gör tyskarna?

Självklart kan jag se var min argumentation tryter. Det är väl bra om även de som jobbar med mindre seriös ”journalistik” får en utbildning i grundläggande journalistik. Absolut. Men eftersom de journalistiska produkterna själva har gjort en så pass tydlig uppdelning mellan seriösa/oseriösa så tror jag att utbildningen behöver hänga med där.

Flera av mina tidigare dagiskamrater lyckades ta sig fram i sina föräldrars fotspår. De hamnade på konstutbildningar, operahögskolor och utbildas till att hamna bland den yttersta kultureliten. Ett nytt krig härjar runt knuten och ärlighetens namn är jag ganska glad att jag aldrig blev fältreporter. Men behovet av duktiga journalister är större än någonsin, och att vaska fram duktiga kritiskt tänkande individer bland de som växer upp i dagens medielandskap kommer att bli en stor utmaning. Där tror jag att JMK kommer att spela en väldigt viktig roll.
 

Av