JMK play

Jag fann mänsklighet på Östermalm

Publicerad: Torsdag 15 december 2011
Kategori: Praktiksummering hösten 2011

Kimbild
Kim Storhöök

Jag hade redan ursäktat mig tusenfalt då jag räckte chefredaktören artikeln. Mina händer skakade, blicken undvek människan så väl det gick då jag förnam de kvalande, i det närmaste djuriska fräsanden som kunde höras i den karlavägska betongbunkern när verklighetsfrånvända lärare tog del av inslag och artiklar där uttryck som ”ytterst” och ”hysa” nämndes.

Termer människor med någorlunda bildning använder dagligen, och som säkerligen återfinns i varje mellanstadieklassrum, men som på högskolan brutalt avfärdades som ”för esoteriska”.

I artikeln behandlades hädankallat folk, och det var också så de stundtals benämndes. Punkten för var journalisthögskolelärare drar sina gränser gällande vad de anser vara acceptabelt hade sålunda passerats med god marginal.

Nu tog redaktören på sig sina glasögon för sin sedvanliga granskning. De fåtaliga raderna vigdes fler minuter än vad som krävdes för att läsa artikeln fem gånger om. Inte en min rördes innan domen föll.

– Det funkar, sa hon, lakonisk som alltid.

– Självklart, mumlade jag. Det är ju jag som skrivit den.

Vid Östermalmstorg i Stockholm tornar ett kråkslott upp sig. Jusekbyggnaden. Längs byggnadens parkering står vrålåken tätt för knösarna som inte ids ta fötterna hem till sina boningar på Strandvägen. Och redan i september plockar den köldkänsliga lokalbefolkningen fram sina vedervärdiga minkpälsar.

Förväntningarna på den nya arbetsplatsen var av förklarliga skäl allra lägst ställda. Området är nog det sista ställe man väntar sig finna något slags antydan av mänsklighet. När jag kliver ur hissen uti byggets högsta våning, där Jusektidningens redaktion härjar, uppenbarar sig dock en verklighet det tog veckor för mig att smälta. En värld utan näsor i skyn, där vildvuxna skägg är att betrakta som regel och ingen kostymnisse kan skådas så långt ögat kan vandra. I de påvra murvlarnas pass anges samhällen som Kallholmen och Askersund som födelseort. Orter krösus fem plan ned knappast någonsin ägnat en tanke, om vederbörande över huvud taget känner till deras existens. I denna proletära fristad skulle allt jag lärt mig under de två år som tillbringats på stadens journalisthögskola få komma till prövning.

Omställningen från studier till att faktiskt producera var av det större slaget. Bortsett från den redan nämnda mer liberala inställningen till språket, var även nyhetstänket av ett annorlunda slag. Detta var förvisso förhållandevis naturligt. Jusektidningen kommer enbart ut tio gånger varje år, vilket betyder att nyhetsvärderingen måste te sig annorlunda gentemot det som lärs ut på det dagstidningsorienterade JMK.

Den största inverkan magasinformen har på ens arbete visade sig dock arbetsmängden, och arbetstempot. Artikelämnena, och hur stort tidningsutrymme dessa skall få bestäms vanligtvis ganska tidigt, och någon större arbetsmängd krävs icke för att fylla ett nummer med läsvärda artiklar. Det kunde vara synnerligen frustrerande. Tack vare min lutherska arbetsmoral skriver jag med lätthet tio fantastiska artiklar på en dag. Därför kan aldrig min begåvning blomstra på en sådan redaktion, även om tidningen egentligen är det enda i fackpressväg som är att betrakta som läsvärd.

Arbetet var därför bitvis ytterst monotont, men det var inget jag inte hade väntat mig. Och om något borde det snarast betraktas som att det var en någorlunda sund arbetsplats. Rolighet är något man skall sträva efter på fritiden. Arbete skall vara ett slit, tanken att ett arbete skall var stimulerande är en villfarelse som skrämmande många tar som en sanning. Varje gång någon person hävdar att den haft det "kul" på sin arbetsplats betraktar jag det som ett osundhetstecken. När någon kläcker ur sig ett så hutlöst påstående kan det oftast förklaras med att personen antingen blivit indoktrinerad eller helt enkelt inte tagit sitt arbete på allvar. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att rolighet och slit inte kan korrelera med varandra. Men om det inte skulle vara fallet måste roligheten ge vika.

Men en punkt jag inte hade väntat mig skulle skilja lika mycket var hur den geografiska representationen på en riktig redaktion ser ut. Efter att ha tillbringat över två år på skolan kan jag inte erinra mig en enda norrländsk klasskamrat. Jag som norrlänning har länge funderat kring varför. En sjundedel av Sveriges befolkning kommer från norr om Dalälven. En betydande del av Stockholms befolkning utgörs av norrlänningar. Jag har grundligt undersökt internet för någon studie om att folk från Norrland skulle vara mindre benägna att intressera sig för journalistik, utan att ha funnit någon. Jusektidningen består dock till stor del av norrlänningar, ingen av dessa hade krupit ur JMK:s kappa.

Att såpass få norrlänningar studerar vid detta lärosäte kan därför knappast bero på ett bristande norrländsk intresse för journalistik. Att detta enbart skulle röra sig om en slump är också att betrakta som osannolikt.

Den mest troliga förklaringen är att JMK:s ledning inte vill ha med norrländska människor att göra. En människas födelseplats kan utläsas via personnummer. När ansökningar till kurser kommer in sållas förmodligen de med norrländska personnummer bort, detta på grund av att stockholmare oftast är uppfostrade till att förakta allt som berör mig och mitt folk. 

Att jag tidvis, som det verkar, utgjort alla norra Sveriges representanter på skolan kan sannolikt förklaras med att jag är född i en annan landsdel och senare flyttade norrut, och bär därför inte ett norrländskt personnummer. De trodde således att det var helt ofarligt att låta mig studera då de trodde att jag inte hade någon anknytning till landets nordligaste landsdel. När de väl upptäckte sitt misstag var det för sent för deras del. 

Det förklarar i sådana fall varför jag alltid får så osaklig kritik av skolans lärare. Innan jag kom till min diskrimineringsinsikt trodde jag att lärarnas agg mot mig enbart berodde på att de kände sig hotade av min överlägsna intelligens. Det kanske fortfarande väger in i viss mån när de bedömer mina texter, men fientligheten mot mig har även djupare förklaringar än så.

JMK-studenten Christian Steen har tillbringat nästan två och ett halvt år på skolan, och har haft fler än 150 klasskamrater under tiden. Han uppskattar antalet klasskamrater från norr om Dalälven till "max en". Han tror också på diskrimineringshypotesen.

– Jag anser inte att norrlänningar är mindre värda, men det verkar stockholmare i regel tycka. Att representationen är som den är kan nog inte tolkas på ett annat sätt

Klasskamraten Sebastian Mattsson har också märkt av denna diskriminering.

– Norrlänningar är en av många minoriteter som är underrepresenterade på JMK. Det visar att allt deras snack om mångfald bara är tom nonsens.

Det skall inte tolkas som att JMK är sopsämst på allt för så är det inte, och jag upplever inte att all tid som jag lagt ut på studier där varit bortkastad. Som journalist ska en identifiera historier och klä dem i ord, och så lärs det också ut på JMK. 

Men det är lätt att bli indoktrinerad och tro att det, även på riktiga redaktioner, finns något allmängiltigt Pia-index som artiklar bedöms utifrån, en bedömningsskala som premierar medelmåttighet och banalitet framför gedigen research och ett intresseväckande språk. Något sådant finns lyckligtvis inte på Jusektidningen, där man vet att en artikel är värdelös om ingen orkar läsa den, och sannolikt inte på någon annan redaktion heller, åtminstone inte om redaktionens ambition är att få sina artiklar lästa.

 
Av