JMK play

Att sitta tyst och lyssna

Publicerad: Torsdag 19 maj 2016
Kategori: Praktiksummering våren 2016

Image

Två år av föreläsningar och flera kursers litteraturlistor som redogör för hur man ska genomföra en bra intervju. Trots det kom jag flera gånger på mig själv med att sitta och nicka med istället för att följa upp med en ny fråga

Jag sitter ensam vid ett ovalt bord i ett konferensrum. Framför mig har jag ett block där jag har skrivit ned ett antal frågor som jag ska ställa till en expert inom FN kring mötes- och föreningsfrihet. Temat är shrinking civic space, ett begrepp som jag har lärt mig betydelsen av ett par timmar innan intervjun. Under dagen har intervjun ställts in och skjutits upp flera gånger, men nu har jag blivit lovad att få tala med den mycket upptagna gästen i femton minuter. I väntan på att han ska dyka upp går jag igenom mina frågor igen. Det är min första intervju på engelska och jag sitter något spänd och koncentrerar mig på att inte bli nervös. När FN-experten sedan anländer och slår sig ned på stolen mitt emot mig är jag snabb med att trycka på inspelningsknappen och ställa min första fråga:

”Shrinking civic space is a term that is commonly used to describe the situation for civil society organizations today. Why is it becoming more difficult for the civil society to perform its work?” 

Jag hinner knappt avsluta meningen innan han kastar sig över frågan och svarar på den i precis de ordalag som jag hade hoppats på. Lättad över att intervjun flyter på lutar jag mig tillbaka och lyssnar. Ämnet är intressant och nytt för mig. Jag vill veta vad han har att säga och nickar uppmuntrande när min fråga övergår från ett resonemang till ett annat. När intervjun är avslutad skakar vi hand och jag tackar honom för att han tog sig tid att svara på mina frågor. Han svarar i sin tur att det är han som ska tacka mig för att jag tog mig tid att lyssna. När jag sedan kommer tillbaka till redaktionen och går igenom intervjun inser jag att han har rätt. Under den femton minuter långa intervjun har jag ställt två frågor som tar upp en minut av inspelningen. Resten av tiden sitter jag tyst, och lyssnar.

Mer än ett bra pratminus

Under de praktiska delmoment som ingick i utbildningen innan praktikperioden var min bild av en lyckad intervju enbart att få intervjupersonen att prata och att få ett bra pratminus. Vilken roll jag själv tog under intervjun hade jag inte riktigt reflekterat över, men efter att vid flera tillfällen under praktiken blivit bemött mer som ett hjälpmedel än som en journalist började jag tänka mer på vad jag sände ut för signaler. Vad i mitt bemötande var det som gjorde att intervjupersonerna uppfattade det som att jag gjorde dem en tjänst? Var jag för snäll? För tillmötesgående?

Praktikens största lärdom

När jag lyssnade igenom inspelningen av intervjun om shrinking civic space var det min egen tystnad som hördes mest. Allt som behövde sägas blev sagt, men det blev det utan min styrning, och därigenom hade jag gjort min roll och mitt syfte otydligt. För mig har en stor del av att vara på praktik bestått av att utvärdera mig själv, min intervjuteknik och mina tillvägagångssätt. Något som har skapat en förståelse för behovet av jämvikt mellan mitt och intervjupersonens utrymme. Idag kan jag tänka på hur mycket ögonkontakt jag hade med en intervjuperson, hur jag satt placerad i stolen, hur många följdfrågor jag ställde och hur mycket jag styrde samtalet framåt när jag reflekterar över en intervju, oavsett hur många bra pratminus jag fick. Att jag kan påverka en intervju med mer än dåligt formulerade frågor var ett tänk som jag inte hade tidigare, och som för mig har varit allra viktigast att få syn på under praktikperioden.

Av