JMK play

Ljug inte om att du föddes redo

Publicerad: Tisdag 19 april 2016

Image

Som praktikant är det lätt att ta på sig mer än man klarar av. Man vill ju visa sig duktig och ambitiös. “Praktiken är ju en så himla bra chans att komma in i arbetslivet”. Jag tog det ett steg längre och påstod att jag var redo för livesändning.

Redaktionen gjorde en storsatsning på TV-sändningar när Zlatan och hans lag PSG skulle möta Malmö FF i Champions League. Det var folkfest på gatorna och vi skulle samarbeta tillsammans med en tv-kanal som hade sändningsrättigheter till matchen.

Jag ingick i ett av många tv-team i Malmö. Utöver dem fanns det två tv-team i Paris och minst tre studior som skulle hålla i sändningen. Nu skulle vi spänna musklerna och visa upp frukten av alla tv-satsningar. Expressen hoppades på att landa fler tv-samarbeten i framtiden och ville nu imponera på tv-kanalen fick jag höra.

Alla reportrar som skulle sända live hade matchande svarta mössor och vantar – klädkoden var kostym och skjorta – slips för herrarna.

Sändningen började med 30 minuter tv i “superhögt tempo” som det stod i ett av mejlen som gick ut. Allt var tajmat och klart in i minsta detalj. Klockan 18.21.00 skulle jag synas i rutan enligt det sekundprecisa körschemat.

Nu skulle jag sätta det en tight liten intervju med två fans som åkt ända från Göteborg för att få en skymt av Zlatan. Det kändes bra, äntligen kunde jag visa mig duktig för tv-redaktörerna i Stockholm. Låta min karisma flöda och ta revansch på mina tafatta tv-framträdanden.

Vid 18.16.00 hade jag redaktören i örat som undrade om jag var redo snart. Visst var jag det. “Det här har jag som i en liten ask, det är ju lång tid tills jag ska vara i rutan” tänkte jag. Jag stängde av mikrofonen på telefonen för att kunna säga till fotografen att det var dags snart och under tiden fick jag frågan i örat igen “Är du redo?”. “Oj, redan” Tänkte jag. Jag behövde ta av mig de matchande vantarna för att slå på mikrofonen på telefonen.

– Jadå jag är redo, sa jag och började kämpa med att ta på mig vantarna igen medan jag signalerade till fotografen och försäkrade kontrollrummet om att jag fötts redo.

– Då lämnar vi över till dig Joel, sa de i kontrollrummet.

Jag var INTE redo. Fingervantarna var ju knappt på och så skulle jag lägga ner mobilen och ta upp mikrofonen.

– Jadå, jag är klar nu! Hör jag mig själv säga medan jag i panik joxar med de trånga vantarna.

Då hörs ett porlande litet skratt från studion, där de piffiga programledarna sitter. Jag hade pratat och kämpat med vantarna i direktsändning och nu var jag bortkopplad igen.

– Vi kopplar in dig när du är redo, sa kontrollrummet.

Jag hade fuckat upp och det hade kablats ut på TV3 under en av årets största tv-händelser. TV i “superhögt tempo”.

Av