JMK play

Den blinda fläcken

Publicerad: Måndag 4 april 2016
Kategori: Praktiksummering våren 2016

Image

Vilka ställer frågorna och vilka får svara i dagens mediesamhälle? Att hitta nya vinklar och perspektiv är en del av ansvaret och utmaningen i att vara journalist, samt mitt ständiga grubbleri.

Allt är intressant. Eller kanske snarare: allt kan bli intressant. Beroende på vem som frågar, beroende på vem som svarar, beroende på vem som berättar och beroende på vem som tittar, lyssnar eller läser.
 
Mina starkaste minnen av första tiden på journalistprogrammet på JMK var att de flesta av oss i klassen såg ungefär likadana ut. Inte alla, men de flesta. Cendréfärgat hår, vit hy med en Macbook Air under armen. Och från katederplatsen antogs det att våra föräldrar var välutbildade och välbetalda. Vi påmindes om att det var viktigt att komma ihåg att inte ta tolkningsföreträde från ”de ” som till exempel bor i förorten. Bra att ha det sagt såklart. Men vilka inkluderas och vilka exkluderas i ett sådant språk? Jag minns att jag reagerade på hur konstigt det verkade. Alltså inte att alla skulle få komma till tals, men att det antogs att vi alla kom från samma ställe. Jag reagerade dels för att det inte stämde. Och dels för att det ändå kanske nästan stämde.  Eller?
 
I SVTs public service-uppdrag står det att man ska spegla och finnas i hela landet samt att utbudet ska präglas av mångfald. Under min praktiktid där på Babel och Kulturnyheterna så kunde jag se att man jobbar för det, mångfalden på arbetsplatsen och i rutan. Samtidigt hörs inte sällan kritik mot att det i Sveriges mediehus ändå ofta verkar vara vita, medelklassjournalister från innerstadsstockholm som ska göra journalistik och formulera frågorna om. Om så kallat förortsliv, om hur det är att genomgå en könskorrigering, om flykten från Syrien till Sverige, och så vidare. Journalistik gjord av en homogen kår måste inte bli dålig. Men den lär ju har större potential att bli riktigt, riktigt bra om människor utanför normgruppen är med och formulerar, samt besvarar frågorna. När blicken kommer från olika håll så bör de blinda fläckarna bli färre.
 
Under min studietid, praktik och mitt sommarvik på en lokaltidning så har jag fått med mig inspiration och både bra och mindre bra exempel på hur man kan göra för att hitta oupptrampade journaliststigar och inte själv stå i vägen för berättelsen, men också hur jag kan använda mina personliga erfarenheter i arbetet. Att fastna i min egen och normens blinda fläck är en av de saker jag funderar mest på kring journalistrollen (förutom den lilla detaljen att eh...  hitta ett jobb jag gillar och kan försörja mig på). Så har det varit under hela min tid som journaliststudent och jag vill att det fortsätter. Jag kommer inte alltid lyckas såklart. Inte alltid lyckas göra de mest intressanta valen, på grund av olika faktorer som stress, tidsbrist och okunskap. Men då får jag komma ihåg att försöka byta perspektiv så att de blinda fläckarna har chans att bli synliga.

Av