JMK play

När det är jobbigt i världen är det jobbigt på lokal nivå också

Publicerad: Fredag 11 mars 2016
Kategori: Praktiksummering våren 2016

Image

Det är klart att jag inte hade sökt journalistutbildningen om jag ville vara avskärmad från allt mörkt som händer. Men jag trodde nog inte att jag skulle bli så påverkad av att skriva om det. Kanske klarar man sig undan misären inom sport- eller modejournalistik, vad vet jag? Efter några månader som lokalreporter vet jag att man inte slipper undan bara för att man begränsar den geografiska ytan.

Min vän gick året över mig på JMK. Det senaste året har han jobbat på Ekot, och har fått rapportera en del om flyktingkrisen, skolmorden i Trollhättan och en massa annan misär. Under min tid som lokalreporter på Direktpress var han ibland lite avundsjuk när jag fick göra små lättsamma knäck om ett barn som vann en tårttävling, eller om en nittiotreårig dam som tyckte det var roligt att åka brandbilskran. Jag har också haft den bilden av lokaljournalistik tidigare – att den präglas mycket av den sortens artiklar. Men man kommer ju faktiskt inte undan misären för att man jobbar lokalt. För allt det där hemska som händer i landet, händer ju någonstans i landet där folk lever sina liv och där en lokalreporter rapporterar.

Även om jag ibland skrev ovan nämnda mysiga berättelser, så var jag oftast samma dag på ett transitboende eller någon liknande plats där stämningen inte var lika gemytlig. En regnig novembermorgon var jag på plats när polisen och kronofogden kom till en skola som hade ockuperats av ett gäng hemlösa och slängde ut ockupanterna i kylan. På centralstationen strömmade det samtidigt in flyktingar och lokalpolitikerna var oense om hur de ska tas om hand.

Man hör ju ibland mordutredare och läkare säga att man måste kunna stänga av när man går från jobbet och inte ta med sig arbetsbördan hem. Det låter kanske fjantigt att säga samma sak som journalist, men jag har lärt mig under min praktiktid att jag behöver göra det. När man skriver om hur vidrigt folk har det där ute är det svårt att inte tänka på det när man slutar jobba. Men om man inte kan skita i det och titta på en serie och mysa när man kommer hem på kvällen tror jag att man blir lite knäpp, och framförallt väldigt deppig.

Jag har nog blivit mer cynisk av mina erfarenheter inom journalistiken än så länge. Jag visste nog inte riktigt i vilken utsträckning folk har det kämpigt där ute, och framförallt inte att de har det så kämpigt så nära mitt hem. Jag är väl inte speciellt överraskad eller besviken egentligen. Jag visste att jag inte hade så bra koll på allt, och det är väl bättre att veta än att inte veta, antar jag. Om man ska vara äckligt egoistisk är det kanske till och med bekvämare att ha ångest över andras problem än sina egna. Men när jag går hem efter jobbet försöker jag att veta lite mindre i några timmar.

Och nästa morgon, när jag börjar jobba, försöker jag bara komma ihåg att jag har en chans att göra det som är jobbigt för folk där ute lite mindre jobbigt. Självklart ska det ju skrivas om, och jag hoppas att jag kan göra det bra nog. Det kan ju också dyka upp en sån där rund, mjuk och mysig nyhet som ska göras. Så... det känns bra.

Av