JMK play

”Classic egyptian murder”

Publicerad: Fredag 11 mars 2016
Kategori: Praktiksummering våren 2016

Image

Mycket har man lärt sig på JMK - roliga saker, tråkiga saker. Saker som fått en att tänka och reflektera kring journalistik och dess roll i 2010-talet. Det som har saknats i undervisningen skulle för mig visa sig vara det rent praktiska tillvägagångssättet som en journalist 2016 ska arbeta efter.

3718 kronor. ”Fan, jag har glömt att fråga hur det blir med mobilräkningen”, tänker jag oroat. Det är förstås någonting man borde klargöra direkt, men i all stress har jag glömt bort det. Tydligen har jag inte vanan eller kunskapen för att veta vad som gäller och hur man går till väga i en sådan här situation.

Vi hade anlänt till hotellet i Hurghada på Egyptens östkust mitt på eftermiddagen den 8 januari 2016. Med det ryska planet som hade störtat under sommaren 2015 i Egypten hade ryssarna i stort sätt försvunnit från turistparadisen i landet och det här gav i sin tur en möjlighet för mig och min klasskamrat att nästan kriminellt billigt hitta en all-inclusive-resa hit.

Efter att ha intagit en middagsbuffé med medioker kvalité tog jag och min vän varsin all-inclusive-öl (i plastglas i paritet med de man får för att skölja hos tandläkaren) tillsammans med två svenska tjejer på hotellets terrass. Klockan är 21:16 lokal tid när min mobil vibrerar på rotting-bordet framför mig. Det är ett sms från min pappa som undrar om jag är okej, det ska ha varit en skottlossning på ett hotell i just Hurghada.

Nu går allting undan, först blir vi alla oroliga i takt av att alla fyra nås av ett antal oroliga sms. Utan internet har vi inte heller någon koll på vad som händer på de olika nyhetskanalerna. Då får jag en tanke. Har det nu hänt någonting borde jag höra av mig till TV4 (där jag gjort min praktik på Sporten och sedan jobbat vidare som timanställd).

Efter att ha pratat med en person på mediadesken(de som har hand om tekniken), blir jag snabbt uppringd av livenyhetsredaktören, ”Är du där, kan du ta dig till hotellet?”. Sagt och gjort, inom fem minuter har jag hämtat pass och kontanter och sitter i en taxi på väg mot ”Bella Vista”, hotellet där skottlossningen ska ha inträffat. Jag har nu också fått veta på telefon att det ska vara en svensk skadad och att det verkar vara en terroristattack.

Väl framme vid hotellet står det flera stora grupper med poliser, militärer och civilpersoner. Jag försöker påminna mig om att jag är här som journalist, inte som privatperson. Och jag försöker leta efter någonting jag kan ha lärt mig på journalisthögskolan för hur man går till väga i en sådan här situation, men tyvärr kommer jag inte på något. Jag försöker tänka på vad TV4 kan tänkas vilja ha, och kommer på att de antagligen vill ha röster från västerlänningar som bor på hotellet.

Jag ser tre kvinnor som visar sig vara från Polen. Efter att på knackig gråt-engelska ha fått en redogörelse för vad som har hänt på platsen försöker jag få ut någon information från polisen. Det enda de verkar vilja förmedla är att det inte är någon som hels fara och att det absolut inte kan vara en terrorattack. Detta illustreras tydligast med den polisman som endast svara på frågan på vad som har hänt med frasen ”Classic egyptian murder”.

Efter att ha pratat med redaktören igen blir jag uppringd på FaceTime och ska direkt ut i live-nyheterna. Nervös och något speedad förklarar jag hur stämningen är på platsen och berättar det jag vet om händelsen. Samtidigt som jag berättar det jag fått veta av de polska kvinnorna är jag helt plötsligt omringad. Jag försöker fortsätta min redogörelse i live-sändningen men har nu 10 civilpersoner runt mig som säger sig vara poliser. De börjar dra och knuffa på mig, det enda jag får ur mig är att upprepade gånger ropa ”Show me police-badge”. Jag hör nu i hörlurarna hur de blir tvungna att ta ur mig i sändningen samtidigt som redaktören skriker i mina hörlurar, ”Hannes, är du okej?!”

I jakt på att få en bra rullande live-bild av hotellet till sändningen har jag kommit för långt från entrén och polisen. Jag har hamnat bland allmänheten som inte var glada att jag filmade då de trodde att jag skulle rapportera en negativ bild av Hurghada och på så sätt skrämma iväg än mer turister.

En aning skärrade lyckas jag ta mig ifrån platsen och kan i taxin på väg mot mitt egna hotell göra en telefonare i live-nyheterna och förklara vad som hänt.

Efter en nästintill sömnlös natt är jag med på telefon i nyhetsmorgon för att förklara läget i Hurghada. Senare under dagen är jag också med live från ”Bella Vista” igen för att sedan få en intervju med den skadade svenskens pappa som jag kan redogöra för live från sjukhuset. Som sammanfattning för de två dagarna i Hurghada ger jag en sista liverapport i vilken jag också kan berätta om mitt möte med Sammie, som var den svensk som knivskurits.

Allt som allt gick min rapportering från Hurghada bra, och TV4 var nöjda med mitt arbete. Däremot blev det för mig tydligt att jag inte visste rent praktiskt hur man som journalist går till väga vid en sådan här nyhetshändelse. Ibland visar det sig dock att man lär sig och dessutom klarar av mer än man tror om man blir ikastad på den djupa änden.

Hur blev det med mobilräkningen då? Jo, den betalade såklart TV4. Det kan tyckas självklart, men i stunden var man ändå lite orolig som fattig student.

Av