JMK play

Om att ha vassa armbågar

Publicerad: Måndag 15 februari 2016
Kategori: Praktiksummering våren 2016

Image

Jag trodde länge att jag inte var tillräckligt hårdhudad för journalistiken. Nu vet jag att det behövs många olika typer av journalister.

Första gången jag sa högt att jag ville bli journalist var jag tolv år. Min farfar hade precis gått bort och pappa, farmor och jag hade samtal med prästen inför begravningen. Som alltid när folk träffar barn de inte känner, ställde han såklart den obligatoriska frågan; vad ville jag bli när jag blir stor? ”Journalist” svarade jag direkt.

Egentligen visste jag inte ett dyft om vad journalistjobbet faktiskt innebar, förutom att det handlade om berättande på något vis. För någon som spenderade den största delen av sin fritid med att skriva noveller och läsa romaner jag inte var var gammal nog att förstå, kändes det ju som drömmen att få jobba med att berätta historier.

”Journalist?” sa prästen. Och så spände han sin varma men auktoritativa blick i mig: ”Då måste du ha vassa armbågar.”

Jag minns att jag nickade lite världsvant där och då, men det där med ”vassa armbågar” skrämde halvt livet ur mig. Så pass att jag la tankarna på att bli journalist på hyllan. Inte var jag en sådan med vassa armbågar, som var beredd att framhäva mig själv till varje pris och trampa på andra för att göra min röst hörd. Det var i alla fall så jag tolkade prästens ord. Nej, det var inte för mig. Inte en chans.

Jag fortsatte skriva mina harmlösa noveller, men började samtidigt med en något skräckblandad förtjusning uppmärksamma journalistik omkring mig. Jag började öppna dagstidningen och titta på tv-nyheterna, i alla fall lite grann. Jag kände fortfarande att journalistik inte var för mig, det verkade så svårt och stort och framför allt för viktigt för mig att hålla på med.

Många år senare, när jag kände att det nog var dags att börja plugga, upptäckte jag ett nystartat journalistprogram på JMK. Någonstans visste jag på en gång att jag måste komma in där. Nog skrämde det mig, men jag var tvungen att försöka. Jag kunde ju faktiskt bara hoppa av om jag inte lyckades utveckla något slags vasst metallföremål på armbågarna.

Efter snart tre år på JMK ser jag på skrivande på ett helt nytt sätt. Det som tidigare för mig mest handlat om mig själv, min fantasi och mitt inre, blev sakta men säkert ett kraftfullt verktyg för att få fram berättelser som i bästa fall kan göra skillnad på något vis. Upprepande gånger har jag fått höra kritik mot utbildningen, både från tidigare studenter och klasskompisar, som menat att den är alldeles för inriktad på den ”fina” typen av journalistik, som gräv och granskningar, och att det skulle vara ett verklighetsfrånvänt sätt att se på branschen.

Visst går utveckling allt mer mot den snabba, klickvänliga typen av journalistik, och de flesta av oss kommer garanterat få lov att ägna oss en del åt det. Kanske till och med endast, till att börja med.

Men – till största del håller jag inte alls med om kritiken. För hur skulle det se ut om inte vi, som utbildat oss till journalister, skulle komma ut på arbetsmarknaden med de journalistiska idealen och principerna i bakhuvudet? Vilka ska tillföra det om inte vi, i en värld där praktiskt taget vem som helst kan kalla sig journalist?

Och det där med att ha ”vassa armbågar” – där har både utbildningen och praktiken lärt mig att det finns behov av olika typer av journalister, och att det gäller att ha vassa armbågar vid rätt tillfällen. Lyckas man med det kanske den där journalistiska kicken jag har kommit att älska infinner sig. Det är känslan när man plötsligt befinner sig i ett helt nytt sammanhang som man kanske aldrig hade fått tillträde till annars, eller får veta någonting helt nytt, kanske okänt, och chans att berätta det för andra.
 

Av