JMK play

När liven liknar våra egna

Publicerad: Fredag 12 februari 2016
Kategori: Fristående / Dokumentärer

Image

"Did the media ignore the Beirut bombings? Or did readers?" – Jamiles Lartey

Det skjuts på en tidningsredaktion i Paris och tolv personer skjuts ihjäl. Världen chockas. Det är breaking news, extrasändningar och skrivs spaltmeter i flera dagar framåt. Framförtallt om händelseförloppet på Charlie Hebdo, men även om gisslandramat på en judisk matbutik där fyra ur gisslan och tre attentatsmän dödades. Hela världen var Charlie. Ledare från alla världens hörn gick i armkrok längs gatorna i Paris och miljontals människor visade sin solidaritet med både fysiska och digitala manifestationer.

Ungefär samtidigt, några breddgrader söderut. Totalt 2000 människor mördas i en serie attacker mot staden Baga i norra Nigeria. Chocken uteblir. Manifestationerna uteblir. Inga världsledare reser till Nigeria och inga blir inbjudna heller. Det som kvarstår är en skara människor som på sociala medier undrar var alla som visade solidaritet för Paris är någonstans. Som undrar var alla extrasändningar och världsledare är.


Några månader senare, liknande scenarion. Återigen chockas världen över fruktansvärda terrordåd i Paris. Över hundra människor dödas i en serie attacker. Unga människor tas som gisslan och mördas skoningslöst inne på en konsertlokal. Det finns en känsla av att ”det där hade kunnat vara jag” i luften. Det hände en fredagkväll som vilken annan, det hände människor som hade kunnat vara vi, på platser där jag och mina vänner förmodligen hade hängt om vi varit parisare. Livesändningarna verkar aldrig ta slut och till synes allt på internet är i tricolorens färger. För alla faktiska parisare upprättar Facebook en funktion där en kan fylla i att en är i säkerhet, för oroliga anhöriga att se.

Ungefär samtidigt, runt fyra timmars flygresa åt sydost. Två bomber sprängs. Den första utanför en moské och den andra på ett bageri. Runt 40 människor dödas, över 200 skadas. Det är den värsta terrorattacken i Libanon sedan inbördeskriget där, som tog slut 25 år tidigare. Världen chockas inte den här gången heller. Ingen hashtag trendar worldwide i solidaritet med Beirut. De få extrasändningar som finns tar slut, snabbt och dagarna senare frågar libaneser facebook var deras ”safety check” är. Återigen höjs röster som undrar varför västerländska liv ter sig så mycket mer värda än andra liv.

När allt det här händer har det gått lite drygt två år sedan jag lämnade JMK, för att gå ett par hundra meter längre ner på den evigt iskallt blåsiga Karlavägen varje dag. Jag har börjat känna mig någorlunda varm i kläderna i det stora grå betongblocket som känns märkligt hemtrevligt. Med det inte sagt att jag på något sätt känner mig säker, eller färdiglärd. Snarare har jag lyckats skaka av mig panikkänslan inför varje morgonmöte och tror inte längre att jag ska åka ut med huvudet före för minsta snedsteg. Det är dock något som skaver. Hela tiden, i bakhuvudet och ibland längre fram också. Det som ligger där är alla föreläsningar och salstentor från framförallt första året på utbildningen. All tragglad medieteori. Gate keeping och närhetsprincipen. Vad det är som styr vad som bevakas och inte, varför det ser ut så och vilken roll spelar media i att sätta agendan för vad som är viktigt.

Examinationerna var förvisso mestadels salstentor, men min inställning var att som vanligt ta in, analysera, granska och kritisera. Som den student, människa och journalist in the making jag var.

Nu, ute i verkligheten, märker jag dock att många av mina branschkollegor använder sig av just de här principerna som försvar och förklaringsmodell. Till kritiska röster säger de att det här är förklaringen till det rådande läget, som om läget var alldeles fullt normalt och acceptabelt? Närhetsprincipen. Det är därför jag och mina vänner genom svenska medier får känna att det ”kunde varit vi” i Paris, men inte i Beirut. Det är därför världen är Charlie, men inte Baga.

Så, frågorna som cirkulerar i mitt huvud nu är: Missförstod jag hela syftet med de där kurserna? Eller, förstod jag dem rätt? Bara det att jag var naiv nog att tro att den idealismen vi kände som nudelkäkande och kaffehinkande studenter skulle finnas kvar när kaffet förvisso är kvar, men nudlarna bytts ut mot någon kravmärkt färskpasta?

Självklart förstår jag också att det finns andra orsaker bakom vad som får mer bevakning än det ena. Jag förstår att vi måste sålla på något sätt, att vi kanske inte kan rapportera om alla dödsfall över hela världen, jämt. Självklart var det fruktansvärda som hände i Paris extraodrinärt, men minns att händelserna i just Baga och Beirut inte var ”vardagsmat” där heller. Tillgänglighet spelar också in, naturligtvis. Det finns knappt några journalister i det svårtillgängliga och farliga norra Nigeria. I Paris kryllar det av dem och ännu fler finns inom någon timmas avstånd. Detsamma gäller dock Beirut.

Visst, det är inte bara medias fel att så många ”känner igen sig” i den unga livsnjutande parisaren. Otaligt många svenskar har varit där, strosat på gatorna och känt sig romantiska. Men igen - detsamma kan dock sägas om Beirut. Och Nigeria. Sverige ser inte ut som det alltid har gjort. En stor del av dagens publik har liknande relationer till platser utanför västvärlden som majoriteten av Sveriges arbetande journalister har till platser inom den. Varför ignorera ämnen en stor del av publiken bryr sig om och sedan klaga på att så många inte läser tidningen/lyssnar på radio/kollar tv-nyheterna?

Eller, ska man kanske fråga sig om alla de som klagar på att uppmärksamheten saknades klickade på artiklarna som faktiskt fanns där då? Fullt synliga på hemsidan, med inbäddat ljud och allt? Eller måste man go all in med extrasändningar och nyhetsflashar för att fånga den stora massans uppmärksamhet? Det är kanske så det funkar i dagens informationstäta värld?

Som The Guardian-journalisten Jamiles Lartey så fint uttryckte det: Ignorerade media bombningarna i Beirut? Eller gjorde läsarna det?

Det är ingen lättbesvarad fråga och troligtvis är det en kombination. En dysfunktionell symbios mellan de journalister som stångar sig blåa och skriker sig hesa om glömda konflikter och de läsare vars hjärtan brinner sönder för all världens orättvisor, men som på något vis måste sålla i dagens jätteinformationsflöde.

För jag tycker mig se ett mönster här. Någon händelse får enormt genomslag och överskuggar något annat. Det följs av att människor påpekar hur skevt och orättvist det är. Och sedan börjar det om igen, nästa gång och nästa. Och det som inte gick hem hos publiken förra gången kommer säkert inte göra det nästa gång och det som säljer är det som fortsätter produceras och så fortsätter det. Det tycks vara en ond cirkel som bara pågår.

Så vad säger ni där ute, kan vi inte ingå en pakt? Jag lovar att aldrig sluta slåss för att alla liv ska värderas lika och för att ni ska känna lika mycket för en ung tjej i Berlin som i Bagdad -om ni lovar att aldrig sluta lyssna?

Av