JMK play

Är journalistyrket mitt kall?

Publicerad: Tisdag 9 februari 2016
Kategori: Praktiksummering våren 2016

Image

"Gör det du tycker är roligt, då kommer du att trivas som bäst". Ett slags karriärstips lika klassiskt som en burk Bullens pilsnerkorv. Jag minns ångesten som evig. Inledningsvis kröp den sig på, men så småningom började den prägla allt vad tredje gymnasieåret var. Det var ju då det var dags att göra det där valet av utbildning, som skulle avgöra hela ens livs framtid. Välj om, välj rätt. Välj inte om, välj bara rätt! Men hur? 


Det verkade vara världens bästa jobb. Jag föreställde mig att det här är ett yrke där jag får utlopp för det jag tycker är roligt. Jag gjorde det alltså lätt för mig själv och lyssnade till det där karriärstipset som studievägledaren hostat fram, ämnat för oss som skulle inträda utbildningsdjungeln. 

Det är roligt att skriva, träffa människor, utbyta historier. Att resa och uppleva världen, fotografera och föreviga ögonblick, rapportera det ena, dementera det andra. Likt ett körsbär på toppen tillkommer det där med att göra skillnad. Att skapa något gott för övriga mänskligheten, slåss för sanningen, bekämpa orättvisor, dra en lans för de svaga. 

Men är det mitt kall? Är ett kall synonymt med att ha vetat sedan barnsben att jag ska bli just journalist, eller att man på något vis känt sig utvald för den professionen? Eller räcker det ”bara” med ett genuint intresse för yrket och allt vad det innebär?

Min åsikt är att det ibland dras lite för höga växlar när man pratar om ett yrke som ett kall. Jag har tvivlat oändligt många gånger på om jag är av rätt virke för jobbet, och sanningen är väl att jag aldrig känt mig direkt kallad. Jag visste ju inte ens att jag ville bli journalist. Jag ville ju bara göra något som är roligt, för då skulle man ju trivas(?), blev jag lovad. 

Idag är jag nöjd med mitt val. Men det tog tid. Och tid tog det för att praktiken, där man får uppleva journalistrollen i verkligheten, låg så nära slutet av utbildningen. Fram till dess återstod det hela tiden att se om man verkligen valt utbildning på rätt premisser. Så väl ute i arbetslivet insåg jag att journalistik i mitt tycke, på riktigt, faktiskt är roligt.

Jag har stått i en extremt regnig skog, någonstans i norra Dalarna, och halkat runt på mossbelagda stenar under LIVE-sändning. Jag har suttit inomhus på ett café i Singapore och skrivit om den farligt luftförorenade luften utomhus. Jag har forcerat Sveriges kändiselit på röda mattan att dela sina förväntningar på världspremiären av nya Star Wars, likaväl som jag har gjort oberäkneligt många klickisar på sockersöta katter eller personer som ramlar. På måndag ska jag själv få snubbla runt bland stjärnskådisar på Guldbaggegalan. 

Yrket är inte ens liv, men en stor del av det. Jobbet ger glädje, men måhända att det inte alltid känns som en livsuppgift. Man utvecklas själv som människa, men skapar kanske inte en bättre värld för kommande generationer. I alla fall inte än. 

Att vara kallad, eller att icke vara kallad, det är inte frågan. 

 

Jag har roligt. Det visade sig räcka som start. 

Av