JMK play

Har vi glömt bort Nisse?

Publicerad: Torsdag 15 december 2011
Kategori: Praktiksummering hösten 2011

Erikbild 1
Kommer dessa lokaltidningar att finnas kvar i framtiden, eller kommer de att vara ett minne blott?

Att få ägna sig att åt att skriva är alldeles underbart, men det finns orosmoln på himlen. I en allt snabbare hastighet förändras det yrke vi älskar. Liemannen går hårt fram och tidningsdöden drabbar allt fler redaktioner. Kanske måste vi gå tillbaka till journalistikens moder, lokaljournalistiken, för att få läsarna tillbaka.

- I Amerika regerar presidenten, men journalisterna har makten, sade en gång författaren Oscar Wilde.

Må så vara att journalisterna har stor makt även i Sverige. Men frågan är om den inte alltmer förskjuts till räknenissarna på tidningarna. Och de använder sin makt till att effektivisera och deras verktyg är den heliga jungfru webb. Ett tydligt tecken syns i skyn, storsläggan går fram och river mellanväggarna i mediebygget. Och det som raseras först är lokalbevakningen, trots att närhet är en av grunderna i journalistiken. I en alltmer globaliserad värld mellan IMF, galna diktatorer som avsätts i blodiga inbördeskrig och internationella uppmärksamhetstroll till skådespelare finns det inte längre lika mycket utrymme för Nisse i Bagarmossen. Nä, nu görs hellre rewrites på Lindsey Lohans snedsteg på fyllan i en aldrig sinande lavaström, från den nyhetsvulkan som mullrar dygnet runt på webben.

Det är mycket som är förbannat med journalistiken, det är ett förbannat kul yrke, det är ett förbannat stressigt yrke och det är en förbannat ansvar man har som journalist. Men mest förbannat är att lokaljournalistiken alltmer försvinner i medias drömfabrik. En av de saker som är särskilt förbannat är lokaljournalistiken i Stockholm. På 1950-talet hade huvudstaden flera dagliga lokaltidningar, men idag finns bara en kvar. De flesta läsarna gillar att läsa om de stora händelserna. Men det som händer i deras vardag berör dem mer än något annat och det är det som lockar till läsning, även idag. Tant Agda vill fortfarande läsa om varför Nisse bråkade med grannen hemma på torget. Samtidigt drömmer många journalister om att få skildra den vanliga människans vardag. Och vanligt folk vill att vi skriver om dem. Men skutan styr åt ett annat håll.

Den enda levande lokaljournalistiken som berättar om förortens invånare hittar vi snart bara bland dödsannonserna, på familjesidorna. Där får vi läsa om Nisse först när han har gått hädan. De gamla rävarna på redaktionerna i gamla Klarakvarteren skulle vända sig om i sina gravar, eller snarare rotera i samma hastighet som webben matar ut nyheter, om de visste vart vi är på väg. 

Oscar Wilde ville poängtera vilken makt journalisterna har, men vilket ansvar tar vi själva för den kvarvarande makt vi har? Är det meningen att vi ska hypnotisera folk till handlingsförlamning med skvaller och människor från Idol och dokusåpor som söker uppmärksamhet? Eller kändisar som Lindsey Lohan och Maria Montazami som ständigt dansar piruett i brödtexterna på webben. Det är kanske dags att den yngre generationens journalister gör uppror, vi struntar i att skriva om att Lindsey Lohan ständigt är packad. Faktum är ju att Nisse i Bagarmossen också är packad ibland. 

Journalistiken handlar alltmer om att skriva snabba korta nyheter. Egentligen ger webben oanade möjligheter, det kunde vara en skattkammare för lokalbevakningen. Ändå faller det lokala alltmer bort. Ska vi locka folk att köpa just vår dagstidning eller läsa på vår webb så måste vi börja skriva om det unika och lokala, det som berör folk. Till och börja med måste vi flytta ut redaktionen till förorten. Tänk er när vi journalister till vardags får umgås och byta några ord med Nisse på förortspizzerian istället för att träffa mediamänniskor och politikerbroilers på innerstadskrogen där alla tycker exakt samma sak. Omlokalisering av redaktionerna skulle vitalisera journalistiken. Tänk er att få höra vanligt folks livsöden istället. Det är där vi kan hitta de unika historierna. Vem vet, vi kanske till och med får se ett livs levande slagsmål. 

Trots att webben torpederar mycket av den traditionella journalistrollen och journalistiken så älskar jag fortfarande att få skriva, även på webben. För trots allt, det är underbart att skriva, att vara journalist, det är något jag trivs med. Men vi kanske skulle sluta med att hjälpa till att krama tv-eken, jaga kändisar och börja att krama förortsträden istället. Gör vi det, då kommer folk att börja köpa våra tidningar igen. För att den är unik just för deras stadsdel och berättar det som inte står någon annanstans. Givetvis bör man vara realistisk och inse att lokalbevakningen inte kommer att bli lika gedigen som den var på 1950-talet, men den kan väl bli betydligt bättre än den är idag. Att lägga ned halva GT och Kvällsposten gör knappast saken bättre.

 

Av