JMK play

Utrikeskorre? Ja visst!

Publicerad: Måndag 8 februari 2016
Kategori: Praktiksummering våren 2016

Image

Tre år av att försvara mitt utbildningsval är över. Nu tänker jag bära titeln med stolthet och visa att det finns hopp även för oss.

Men jag har inte alltid känt så. Alla föreläsningar som börjat med ett ”varför valde ni detta yrke – lycka till”, har tryckt ned mig många gånger. Och att sedan komma till en praktikplats där hundratals journalister blivit uppsagda de senaste åren gav mig inte mer tro på att jag hade valt rätt utbildning. Men jag måste ändå erkänna att alla de där kommentarerna någonstans triggat mig till att kämpa lite extra. 

Efter några veckor på min praktikplats, Sydsvenskan, frågade jag nyhetschefen om jag kunde få åka till Makedonien för att skriva om flyktingarna. Några diskussioner senare svarade han ja. Men jag fick göra det på eget initiativ och det ställdes inga krav på vad jag skulle leverera. Jag hade knappt tre dagar på mig och från början hade jag ingen plan. Jag visste att jag ville ta mig till grekisk-makedonska och även till norra delen som gränsar mot Serbien. En av mina släktingar rekommenderade en fotograf jag kunde arbeta med, Lazar Simeonov, som fotade för Al Jazeera. Vi blev ett bra team. Vi tog oss till båda gränserna och skrev och fotade olika familjer på vägen genom landet. Dagarna i Makedonien resulterade i två uppslag på världensidorna i Sydsvenskan. Mina tre dagar i Makedonien var de mest utmanande dagarna i mitt liv, men också mest lärorika. 

Jag är väldigt tacksam över att min chef trodde på mig, att han lät mig åka. För utan den erfarenheten vet jag inte om jag hade varit lika säker på vad jag vill göra i rollen som journalist. När jag satt i bilen, mitt i natten, och körde tillbaka till Skopje efter en dag i UNHCR:s läger insåg att det var just det där jag ville göra. Åka till platser och berätta om verkligheter få har möjlighet att ta del av. Jag vill satsa på utrikesjournalistik. Men var jag redo för resan? Det tror jag absolut inte. Det var många tårar och sömnlösa nätter som följde när jag kom hem. Var det värt det? Utan tvekan.

Av