JMK play

Här gör reportern bort sig – fattar inte att han är i bild

Publicerad: Måndag 8 februari 2016
Kategori: Praktiksummering våren 2016

Image

– Helvetes jävla piss!
Jag halkar genom det morgondaggiga gräset, försöker anpassa steglängden för att navigera runt de värsta lerpölarna. Stativet släpar bakom mig som ett dött djur. I örat hör jag vinjetten från nyheterna och förstår att jag borde ha varit på plats för flera minuter sedan

Allting var egentligen klart. Vi hade bilder på huset vars tak strukit med i stormen, vi hade pratat med de drabbade och förbipasserande. Det var det – fort in, fort ut. 

Lagom till påfarten till E6an söderut ringer redaktören.

– Du kör live till åttasändningen. 

– Men alltså…, börjar jag, motvillig till att kliva ur värmen i bilen, jag är på väg tillbaka. Det är verkligen på gränsen om jag hinner till åtta. 

– Äsch! Du hinner säkert. 

McDonalds-kaffet spiller ut över knät när jag skär filerna för att nå avfarten.

Med några minuter till godo är jag framme. SVT har tagit min plats, och jag får ta ett varv för att hitta en ny. Det slår mig att kanske inte tog med mig live-utrustningen. Hjärtat slår ett extraslag. 

Jag parkerar bilen halvvägs upp på trottoaren, slänger upp bagageluckan och gräver runt bland sladdar, stativ och skyddsutrustning. 

Där! Bakom verktygslådan. Två minuter behöver den på sig för att koppla upp – det borde funka.  Under tiden hasar jag mig fram över den blöta gräsmattan. Fötterna är stelfrusna, men det tar jag ingen notis om. Hörlurarna ligger förstås kvar i bilen – jag får hålla telefonen i handen. 

Vid det här laget är sändningen igång. Till min stora lättnad börjar den med ett inslag om stormen som de klippt ihop ifrån Stockholm, vilket ger mig några sekunder extra att finlira med bilden. Men till min fasa förstår jag att inslaget har precis samma vinkel som det jag hade in mitt manus. ”Varför har ingen sagt det till mig? Vad är poängen med att jag är med över huvud taget?”

Med en otroligt brydd min syns jag i bild. Blicken flackar. Jag skruvar på mig och trummar funderande på micken. Jag hör programledaren säga att vi har en reporter på plats, men speciellt närvarande är jag inte. 

När jag hör frågan om hur det ser ut efter nattens storm förstår jag att det är mig frågan är riktat till och att jag sannolikt varit i bild ett bra tag. Autopiloten slår på. ”Jag står här…” inleder jag meningen med, och medan jag pratar inser jag hur otroligt klyschigt det är att börja på det sättet. Men det är redan sagt och för sent för att ta tillbaka. 

Resten av live-rapporten går stolpigt. Jag pratar extra långsamt för att köpa mig tid att fundera ut vad jag ska säga. Till slut hittar jag en infallsvinkel. Det lossnar. Orden bara flyter på och det känns som att jag kan prata hur länge som helst. Jag tar ett djupt andetag för att börja en ny mening. 

– Där tackar vi vår reporter på plats och lämnar över till sporten, hör jag från studion. 

Livrädd för att gå ur bild för tidigt står jag kvar och nickar in i kameran. Det känns som en minut, men jag är inte säker. Vätan från gräset har trängt in i strumporna och jag fryser som en hund. 

Ensam framför det sönderblåsta huset står jag och nickar.

Av