JMK play

"IMS, en allvarlig, obotlig sjukdom"

Publicerad: Fredag 5 februari 2016
Kategori: Praktiksummering våren 2016

Image

U: Det är fotboll, bärs och blondiner eller så ska man vara crew-slut som Susanne Ljung och sitta i hårdrockarknän och bli full på dålig sprit och pilla med strumpebandet och ha ett ack så svidande sköte nånstans där mellan benen.

F: Men vafan, vad menar du med det egentligen? Hur kan du sammanfatta behovet av en fungerande rockjournalistik på det sättet. Det blir ju bara löjligt. Jag vet att du skrev det där i affekt. Att det fortfarande var Kallt krig, Berlinmuren och så vidare. Du var nykter och religiös och nere i nån brud som var gravid och drack en flaska skumpa solo, jag vet det. Och att Polen fortfarande var sovjetisk satellitstat. Och att inte alla journalister hade hunnit bli cyklister och veganer. Vafan, Andres Lokko bodde fortfarande i Stockholm, tillochmed. Allt det där vet jag.

U: Såhär är det: det finns dålig rockmusik och så finns det bra rockmusik och så finns det Bob Dylan, så är det bara.

F: Alltså… Missförstå mig inte. Jag älskar dig. Varje vår, när himlen om kvällarna blir sådär Lejonkungen-röd och äppelträdgårdarna blommar i Kivik så läser jag Jack. ’Kärleken förde oss samman’ spelades på mina föräldrars bröllop och varje kväll i Über-taxin, med den lågavlönade somaliern, på väg hem från krogen, när jag slår in gamla förälskelsers telefonnummer i kortmaskinen lyssnar jag på ’Chans’. Och jag har råmat ”Spela Isabella”, fler gånger än jag kan minnas.

Jag har tillochmed blivit utkastad från en av dina konserter, den nionde i ordningen.

Men vi har väldigt olika syn på journalistiken. Du och jag.

På mitt skrivbord har jag ställt två fotografier. Det ena föreställer Poul Madsen, chefredaktören för den danska kvällstidningen Ekstra Bladet. Det andra är en bild på Dustin Hoffman och Robert Redford från filmen 'Alla presidentens män'. De har slips och uppkavlade skjortor och är makalöst vackra. Fotogenångorna från de bakfulla journalisterna på Washington Post tar sig ut ur bilden varje gång jag ser den.

Du skickar maskinskrivna brev till Karolina Ramqvist, och undrar, ”Lilla gumman! Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dej den här gången?” (Hon gifte sig förresten med Fredrik Virtanen och blev en karikatyr av sig själv. Men det är en annan historia. Tiden är inte kronologisk, och så vidare.)

Då skriver jag beundrarbrev till Lokko och Gradvall och kommer på egna uppgifter på journalisthögskolan, bara för att få intervjua Eric Schüldt. Förresten heter det inte så längre, Journalisthögskolan alltså, numera heter det IMS, visst låter det som en sjukdom? En allvarlig, obotlig sjukdom.

Du vrider dig i plågsamma smärtor framför Stina Dabrowski, ser jag intervjun med dig, den med Cohen och Bowie och Nelson Mandela, igen och igen och igen.

Och när du säger att alla rockjournalister i själva verket är misslyckade musiker, tänker jag att det är precis tvärtom. Tomas Andersson Wij, Morrissey och så vidare, att de i själva verket är misslyckade journalister.

Men i år, detta rockens, journalistikens och ängslighetens år, skottåret 2016, så tycks hela världen hata journalister lika mycket som du en gång gjorde. Journalistföraktet är mer rumsrent än nånsin förr, och har nått helt bibliska proportioner.

”Din satans PK-maskin”. ”Utmärkt SR-inslag, du följer alla givna mallar för hur man bäst förminskar invandringens problem”. ”Varför skriver du inte bara att det är asylsökande svartskallar som begått våldtäkten?”.

Det är ett litet urval i min mejlskörd den här hösten. Det är inte du som är avsändare, och avsändaren bor inte på Österlen. Inte vad jag vet i alla fall.

”Nånting håller på att gå sönder”, skriver de: de som förr sjöng ’Internationalen' och engagerade sig i en fackrörelse som var som den skulle: när arbetarna tog hand om varandra och ’identitet’ inte var vänsterns slagord nummer ett. När man kunde gå till tidningen på fredagen och ha ett jobb på måndagen. När Norrland inte var ett resmål.

”Tiden är inte kronologisk”, skriver Alex och Sigge. Vad tycker du förresten om dem? Illa, kan jag tänka mig. 

Men vad tycker du om att journalister fängslas i Turkiet då? Det är ”för rikets säkerhet” säger Erdoğan. I Polen avskedas de och i Sverige blir de hotade och hatade, numera av fler än bara dig.

Det kan du väl iallafall inte tycka om? Du skriver ju alltid om hur du lyssnar på P1 på eftermiddagarna och på P3 i bilen och att du hämtar tidningen i brevlådan på morgnarna och allt det där. Utan journalistiken blir du utan det, bara så du vet. Då är det ’Fria tider’, LO:s ledarsida i Bladet och kanske Mix Megapol. Och där spelas du inte särskilt ofta kan jag tala om för dig. Kanske Ö landskap, och den är vi alla rätt less på…

Men i alla fall, Andres Lokko och den drömmen, och fanzinet som jag redigerade i pojkrummet. Eller radioprogrammet ”Mr Music” där jag tvingade min bror att vara dig och Johnny Marr och Damon Albarn, den tänker jag hålla vid liv.

Vad tycker du förresten om DN:s ledarsida? I dag tycks den ha blivit samtidsskildraren nummer ett. Erik Helmersson skriver dag ut och dag in om ängslighet. Det är Negerkungens återkomst och plumpa långfilmskonsulenter och kulturhuschefer som är livrädda för att  de ska kränka någon.

Och de som förr sjöng Internationalen håller med! Kan du tänka dig. I ett annat tidevarv gav allt som skrevs på DN:s ledarsida mjäll och gråa hår på varenda jävel utanför Folkpartiets partikansli.

Men visst kliar det fortfarande lite i ditt V-formade hårfäste när du läser Kjöller? Wolodarski, visst gör det?

Nuförtiden pratar alla om ängslighet. Men är vi så särskilt ängsliga just i dag, just det här året, detta ängslighetens och medberoendets år, skottåret 2016?

Redan -98 skrev Andres Lokko en krönika om att han kemtvättade sina jeans och hela världen var så jävla ängslig att minsta andetag hade begrundats och stötts och funderats över i timmar. Och ”grunden i all framåtrörelse, är ängslighet”, sa han för några år sedan, i ett samtal om popkulturens tillstånd.

Tiden är inte kronologisk. Det är inte alls långt mellan lycka och leda. Där hade du fel.

Nu är förresten Susanne Ljung världens kreddigaste, hon har ”koll”, får svara på DN Kultur om David Bowies betydelse för modet och popen och har 400 00 lyssnare varje vecka på det. Alla älskar Stil i P1. So much för crew-slut.

För det är annorlunda i dag. På Expressen sitter inte 45 reportrar på söndagskvällarna och dricker tolv koppar kaffe spetsat med fotogen och hamrar på skrivmaskiner för att hinna klart innan deadline. Nu är det algoritmer, marknadsanpassning, Instant article och rörlig bild som gäller på Marieberg. Allt ska vara i rörlig bild. Kollar du förresten på Expressen TV? De satsar som fan, knycker studioreportrar från SVT. Men installera Adblock på datorn så är det fortfarande ferieverksamhet. För det är annonser som gäller nu.

Dessutom har Radio Sweden inga utlandssändningar längre. Så om du letar på kortvåg nästa gång du är i Tangier eller Toscana, då är det kört.

Och i korset i Radiohuset finns inte längre någon läskautomat med mellanöl för en femma. 

Men det är så, det är förlust och förändring. Och jag tänker att det är bra. Att vi, så länge vi lever, kommer att fortsätta att förlora och förändras. Att det är själva grunden i vår existens.

Nu har jag gått på länge, sorry för det, utanför fönstret springer drömmen om rocken och Paul Weller och Andres Lokko vidare utan mig. Jag måste ut igen vet du. Ett ljummet regn faller och jag sitter här, rastlöst väger jag på stolen.

Allvarligt begrundar jag rockens, journalistikens och samhällets tillstånd.

Detta ängsligheten och medberoendets år. Skottåret 2016.

U: Ja. Men vafan. Är vi lyckliga nu?

Av