JMK play

Varför liknar alla mina kollegor varandra?

Publicerad: Fredag 5 februari 2016
Kategori: Praktiksummering våren 2016

Image

Det finns en bild på Aftonbladets redaktion som blivit något av en symbol för bristen på mångfald i journalistiken. Ett femtiotal anställda står samlade vid nyhetsdesken och jublar över nya besöksrekord, med chefredaktören Jan Helin i spetsen. Den glada skaran, som styr över innehållet på en av Sveriges största tidningar, kan kort och gott beskrivas med ett sammanfattande ord. Vit. 

En sval sensommardag i augusti träder jag in genom dörrarna på samma redaktion. Redan innan praktiken har jag en bestämd uppfattning om arbetsplatsen, men jag blir ändå förvånad över det som möter mig. Mina kollegor har liknande bakgrunder, samma intressen och röstar likadant. Då och då ifrågasätter man bristen på mångfald bland intervjupersoner, men sällan tar journalisterna ett steg tillbaka och synar sig själva. Bland de anställda på Aftonbladet, och många andra redaktioner i Sverige, lyser mångfalden med sin frånvaro.

Men är det här ett problem? Jag tar mig till plan 5 på JMK för att prata med yttrandefrihetsexperten Nils Funcke, som själv tagit upp frågan under flera föreläsningar. Han menar att mångfald i kön, ålder, etnicitet och social bakgrund är viktigt för den journalistiska produkten.

– Om det bara är 62-åriga vita män på en redaktion så är risken att man triggar varandra att tänka på ett visst sätt. Den stora faran är att vissa röster inte kommer till tals och då tappar vi något som är oerhört viktigt för demokratin. När en samhällsfråga blir ensidigt belyst så berövas allmänheten insikt i hur verkligheten är. Det påverkar hur folk röstar.

Nils Funcke vågar inte beskriva hur det ser ut på svenska redaktioner idag, då det var några år sedan han själv var verksam journalist. Men min egna uppfattning är tveklös – vi har inte kommit tillräckligt långt. Och för att hitta roten till problemet måste vi kanske backa tillbaka till föreläsningssalarna på journalisthögskolan. För hur ska Aftonbladet kunna anställa människor med olika bakgrunder om de inte utbildas? Här är jag och Nils överens – JMK är en homogen institution.

– Titta bara på din egen klass - jag skulle tro att det är en sammansättning av väldigt mycket medelklass, säger han och viftar med handen ner mot plan 4.

Själv fick Nils nyligen möjligheten att rekommendera någon till en ledig tjänst på JMK. Valet föll då på journalisten och författaren Björn Häger. Män anställer män, tänker jag. Men Nils får en chans att försvara sig.

– Ibland får kvalifikationer slå ut allt det där andra. Det är ju inte lätt att hantera sånt här.

Jag frågar om han ser det som ett problem på institutionen. Han dröjer med svaret.

– Jag kan tycka att det är ett problem när man bara tas in på betyg. Höga betyg är ofta kopplat till en uppväxtmiljö med en intellektuell atmosfär där det finns mycket böcker. Det blir ett ansvar för oss hur det ser ut bland studenterna.

Själv har jag delvis utländsk bakgrund och familj i ett annat land. Men det krävs mer än mörkt hår för att bidra med nya infallsvinklar. Precis som de flesta andra i min närhet växte jag upp i ett hyfsat fint område med akademikerföräldrar och goda förutsättningar. Jag umgicks med liknande människor och gick ut skolan med bra betyg. Nej, för att skapa en fungerande arbetsplats räcker det inte att bara anställa någon med ett svårstavat efternamn. Man måste slå upp portarna in i journalistiken för dem vars väg dit inte är lika självklar. Min insikt efter tiden på JMK och praktikplatsen är att vi aldrig får sluta prata om dessa frågor. Vi får aldrig glömma att det finns en annan värld än den vi själva lever i.

Av