JMK play

Lika omöjligt som Guillou

Publicerad: Fredag 5 februari 2016
Kategori: Praktiksummering våren 2016

Image

Jag sitter med ett fång blommor i knäet. Chefen har hållit ett kort, men värmande avskedstal. Jag gör min sista dag som praktikant och hashtagen #praktikantElin är numera förlegad. Jag minns känslan när jag först steg in genom dörrarna, jag minns första gången jag skakade hand med Jenny Strömstedt. Jag minns när jag skulle intervjua Jan Guillou.

”Det här kommer bli svårt Elin, är du säker på att du vill göra det?”

De hade frågat om jag kunde intervjua Jan Guillou om hans nya bok, men sedan var det som om de ändrade sig. Eller snarare tvekade på om de kunde få några påföljder om det skulle visa sig att de skickade Guillou på praktikanten och inte tvärt om.

”Du måste läsa på ordentligt, han kan vara ganska omöjlig”

Jag ägnade kvällarna åt att inte bara läsa hans bok, utan titta igenom andra intervjuer och tv-framträdanden med Mr Guillou. Jag förstod inte vad de pratade om. Han verkade vara en mjuk gosebjörn snarare än en omöjlig gubbe.

Jag ringde på avtalad tid. Inget svar. Agenten ursäktade och gav mig en ny tid. 16.00. Jag kände mig som Stefan Holm som laddat upp inför ett höjdhopp. Bankat igång blodcirkulationen i låren, upprepat mina frågor igen som ett mantra. Och sedan kommer det ett 100 meterfinal i vägen som gör att vi måste skjuta upp det.

”Hej, Det här är Elin från Nyhetsmorgon”

”Hej”

”Hur står det till idag?”

”Det är inte därför du ringer till mig.”

Klunk.

Så det var så vi skulle ha det.

Men så

fort vi började prata och han förstod att jag faktiskt läst hans bok och kunde fylla i hans meningar med egna reflektioner, vann jag över honom på min sida. Omöjlig? Knappast.

Under utbildningen har vi rakt ut, eller mellan raderna blivit varnade att det är en omöjlig bransch vi försöker ge oss in i.

”Ni vet om att ni inte kommer få något jobb va?”

Jo, vi har hört det. Tack snälla för uppmuntran. För jag har ju inte tänkt igenom det här alls och har bara tagit ett jätte CSN-lån – mest för att jag kan.  I nästa stund ger samma person oss lätt hybris och bedyrar vilket otroligt viktigt jobb vi kommer att utföra. Konfunderande.

Även om jag vägrat ta till mig den bokstavliga betydelsen av ”omöjligt” har jag oundvikligen fått ett uns av den så förrädiska osäkerheten. Det kommer kanske inte finnas något journalistiskt jobb för mig?

När jag sitter där på min sista praktikdag med blommorna i famnen och separationsångesten högst påtaglig hör jag chefen säga;

”Men vi ses ju igen! ”

Även om det betyder att de ringer och väcker mig klockan 9 på min lediga dag och ber mig infinna mig helst före jag borstat tänderna för att någon annan blivit sjuk, så betyder det också att jag har ett passerkort som är redo att användas. Och det faktum att flera av journaliststudenterna fått chans att på ett eller annat sätt få ett kontrakt där det tydligt står att de ska arbeta med ett journalistiskt jobb ger hopp.

Vi behövs. Journalistik behövs. Det kommer alltid behövas.

Det kommer inte bli lätt. Men det kommer definitivt inte bli omöjligt.

När jag sätter blommorna i vasen så är det med ett jävlaranamma. Praktiken har gett mig inte bara en starkare vilja, utan ett behov av att få fortsätta. Trots att någon sa att det skulle bli omöjligt tänker jag ta mig an utmaningen på samma sätt som jag tog mig an den omöjliga Guillou.

Av