JMK play

Retrospektiv på min karriär

Publicerad: Torsdag 19 november 2015
Kategori: Fristående / Dokumentärer

Image

Min karriär som journalist inleddes på TV4 Värmland, där lärdes jag upp av redaktionen kollektivt, och de höll mig i handen när jag likt en nyfödd kalv på darriga ben tog mina första stapplande steg ut på lokaltv-journalistikens vissnande ängar.

Efter avslutad praktik, så såg det mörkt ut att få jobb. Så jag gav upp och började arbeta på DHL som paketchaufför istället. Ett kul jobb, hårt, fysiskt arbete och spännande industrimiljöer, som dessutom gav mig mycket tid över att ägna mig åt min konst.

Så efter några månaders arbete där, så ringde plötsligt telefonen och jag blev erbjuden ett par dagars vikariat på TV4 Västmanland.

Där slumpade det sig så att en person körde ihjäl sig under en isracing-tävling. Jag skickades ut till presskonferensen och för att ta några miljöbilder. Men lyckades springa på en person som hade filmat själva olyckan med sin mobil.

Det kom med i riksnyheterna, och jag blev kvar, dagpendlandes till TV4 Västerås i lite mer än ett år (sedemera så lades stora delar av TV4s lokal-tv ned (eller som det så vackert heter, omorganiserades), rent journalistiskt så var det nog ingen större förlust, men jag tror nog att man kunnat gå andra vägar, tillexempel med ett utökat samarbete med lokaltidningarna – för att se till att det fanns en bra blandning av olika medier på orten.TV4s lokal-tv ned eller som det så vackert heter, omorganiserades).

Rent journalistiskt så var det nog ingen större förlust, men jag tror nog att man kunnat gå andra vägar, till exempel med ett utökat samarbete med lokaltidningarna – för att se till att det fanns en bra blandning av olika medier på orten.

Nåväl:)

Efter att det året gått så bar det av till webb-tv satsningen som NTM-koncernen hade i Uppsala, 24UNT. Där sattes jag som redaktör och om jag någonsin tyckt att reporterjobbet var utmanande så var redaktörsjobbet fantastiskt mycket svårare.

Om uttrycket “en blind som leder en blind” någonsin varit applicerbart på mitt liv (förutom de gånger jag och mina kamrater gått hand i hand likt lämmeltåg i nedsläckta tunnelbanetunnlar) så är det då.

Tack vare att de jag sattes att redaktöra över var fenomenala begåvningar, inte bara som journalister men också som kameramän(kvinnor) så höll vi bitvis en rätt bra nivå. Två av dem jobbar för övrigt inom SVT för närvarande.

Efter min tid i Uppsala så fick jag åter igen doppa mina tår i Västerås, men denna gång på radion. Där min stackars rygg som med bravur klarat att leverera 10 ton paket i veckan (mestadels kopieringspapper, om du någonsin beställer kopieringspapper till kontoret – vet att budet som levererar det hatar dig) drog en suck av lättnad. För ingenting skapar ryggont som att bära kamerastativ och kamera. Märkligt nog.

På radion i Västerås gjorde jag succé, av någon märklig anledning så blev allt jag tog i till guld och jag stormtrivdes på redaktionen. Däremot så längtade jag hem till Stockholm och sökte mig därför till Expressens webb-tv-satsning.

Det visade sig att jag var rätt person på rätt plats, eftersom jag inte är för fin för att smutsa ned kavajen om så behövs, och gärna kunde arbeta 80 timmar i veckan. Med både det ena och det andra, så kom det sig bland annat att jag via kameran fick bevittna ett överfall på ett av våra team ute i Husby under kravallerna där och åka ut till en plats där ett dubbelmord begåtts och blodet ännu inte torkat på asfalten.

Det året gick i expressfart (hähä). Så som jag förstått att livet gärna gör när man arbetar på kvällstidning.

När min tid på Expressen närmade sig sitt slut så fick jag kontakt med P4 Stockholm, som välkomnade mig med öppna armar.

Där lyckades jag göra ett par bra nyheter som reporter, bland dem avslöjandet om att en ICA-butik i norra Stockholm inte lät romer växla pengar, innan jag blev satt som livereporter till morgon och förmiddagsprogrammet.

Där “blommade jag ut”, som min chef vackert uttryckte det. Mitt breda ordförråd, kreativa sätt att måla med ord och ja, i ärlighetens namn, förmåga att snacka mycket i största allmänhet gjorde succé både bland redaktion och lyssnare.

Men som alla vackra sagor så fick även tiden på Sveriges Radio ett slut, då LAS (som jag för övrigt stödjer helhjärtat) fick göra sitt.

Efter så lite drygt sex år på olika arbetsplatser runt om i Sverige, där jag ständigt byggt på min kompetens och blivit duktigare och bredare på det jag gör. Jag föreställde mig någonstans när jag började att allt eftersom jag blev äldre och mer meriterad så skulle det bli enklare att hitta jobb.

Men det har blivit tvärtom, arbetsmarknaden har bara blivit svårare när yngre, hungrigare, mer begåvade förmågor som gör samma jobb som jag själv fast billigare slåss om samma platser som jag själv.

Lägg då en stor portion svågerpolitik till detta så är situationen lika svår nu som den var för sex år sedan, med skillnaden att jag är sex år äldre, sex år fetare och sex år tröttare.

Av