JMK play

Vad gör jag här?

Publicerad: Måndag 31 augusti 2015
Kategori: Praktiksummering våren 2015

Image

Jag är inte allmänbildad. Jag kan ju ingenting. När kommer någon på mig?

Panik!

Vad fan gör jag här?

Jag skulle ju bli kriminolog. Jobba med utsatta ungdomar. Som min storebror. Jag tänker ofta på hur det kunde gå så snett för honom som ung... Fast jag har ju inte erfarenheten. Har aldrig varit utsatt själv, aldrig gjort någonting dumt (i lagens mening) i hela mitt liv. Ändå kämpade jag mig igenom utbildningen i hopp om att förändra framtiden för någon annan. 

Kriminologi-drömmarna dog när jag satte foten på brottsförebyggande rådet. Mitt tidigare drömjobb. Direkt efter kriminologiexamen fick jag jobb där och insåg att det inte alls var som jag trodde. Det var inga brinnande eldsjälar som ville förstå brottslighetens strukturer och jobba för att förändra - eller i alla fall få andra att förändra dem. Vi var istället styrda att prestera utifrån vad som passande den då sittande regeringen. 

Intervjun jag gjorde med polisen - som pratade om att dom borgeligas hets att sätta dit så många som möjligt ledde till en ständig “pinnjakt” hos polisen var inte intressant. Kvinnan från en väldigt högt uppsatt position på polisen som pratade om hur vissa ungdomar bara “helt enkelt är förlorade”, genererade inga höjda ögonbryn. Jag satt och gapade. Det enda som ekade i mitt huvud var “Det här måste ut! Folk måste få veta hur de som bestämmer tänker!”. 

Några veckor efter polisintervjun hade Aftonbladet ett stort jobb om pinnjakten. Den fick reaktioner, genererade känslor. Folk ifrågasatte. Folk höjde på ögonbrynen. 

Det var kanske journalistiken jag skulle satsa på? Jag hade ju ändå läst en av kurserna som en del av kriminologiutbildningen. Framförallt hade min svenskalärare i gymnasiet peppat mig att skriva, hon tyckte jag var bra på det där med artiklar. 

Nu står jag här på praktikplatsen som journalistikutbildningen gett. Fast fem månader senare. Praktikperioden var som en enda lång tanke av “jag hoppas ingen kommer på att jag inte passar in här”. Jag kan inte namn som alla andra droppar. Jag är uppväxt i en familj där de enda böcker man läser - och med man menar jag endast mamma, pappa läser bara musiktidningar - är pocketdeckare, där det blir dålig stämning om jag tar upp någonting jag lärt mig i skolan för att jag och pappa har olika åsikter (och han gillar inte att diskutera) och eftersom min syster hatar TP så vi spelar det aldrig. 

Jag är inte allmänbildad. Så jag kämpar som en galning att sätta mig in alldeles för mycket i varenda ämne jag skriver om för att inte bli påkommen. Jag har fått arga mail från folk som tycker att jag är inkompetent för jag trodde det hette giftemål och rullstolsbunden. När jag står här är det inte längre som praktikant. Utan som en riktig journalist. 

En journalist som jobbar på Dagens Nyheter. 

Vad fan gör jag här?

Av