JMK play

När Sture ringer

Publicerad: Måndag 31 augusti 2015
Kategori: Praktiksummering hösten 2014

Image

Mycket kan man förbereda sig på, men inte människorna du träffar i yrket.
En reflektion över likheterna mellan en praktik på Studio Ett och åtta år på ICA.

Så fort orden invandrare, flyktingar eller integration hörs i etern -- då ringer Sture Andersson. Sture presenterar sig alltid med falskt namn och felaktig ort. Han lyssnar heller aldrig på inslaget som han så upprört ringer in för att kritisera. Däremot ringer han alltid från hemtelefonen.
— Vet du vad invandringen kostar?! Varför pratar ni i media aldrig om det?! Säger han upprört på bred småländska.
— Invandringen kostar 1,5 till 2,0 % av BNP. Sveriges BNP 2014 var 3908 miljarder kronor och den 19 april gjorde vi på Studio Ett en specialsändning om just invandring och integration, har du internet kan du gå in och lyssna, svarar jag med min vänligaste public service röst.

— Ja men varför pratar ni aldrig om vad invandringen kostar, replikerar Sture.
— Jag sa just att vi gjort ett helt specialprogram om vad invandringen kostar och vilka samhällsutmaningar det skapar, försöker jag med bibehållen god ton.
— Jag har inte tid att sitta och lyssna på er hela dagarna, jag har ett jobb att sköta. Du som bor i Stockholm, du har väl ingen aning ens om vad en skogshuggare är, slår han ifrån sig medan irritationen växer nere i de småländska skogarna.

På skärmen framför mig sitter en post-it lap med svar på Stures återkommande frågor.

Såhär brukar vi hålla på i några minuter innan första förolämpningen briserar.

    Ni i media är så jävla korkade!
    Det är för fan korsdrag mellan öronen på dig!
    Varför är det inga Sverigedemokrater som jobbar inom media?!

Under praktiken kunde hans samtal förstöra hela min arbetsvecka, eftersom han alltid passar på att ringa på fredagseftermiddagarna och vältra sin dåliga arbetsdag över mig. Sture är född 1946 och jobbar enligt egen utsago fortfarande som skogshuggare, trots uppnådd pensionsålder. Innan han gick över till Sverigedemokraterna röstade han på Moderaterna. Han betalar inte TV-avgiften, det också enligt egen utsago, trots att han ständigt hotar med att sluta betala den.

Han är trött på att vägarna i hans hembyggd inte repareras för att media styrs av miljöpartister. Han tror att Radio och TV-nämnden utövar åsiktsregistrering, vilket i sin tur är förklaringen till att inga Sverigedemokrater jobbar inom public service. Enligt Sture är "massinvandring" en komplott skapad av det politiska etablissemanget för att säkra röster inför framtiden, ju fler man tar in desto fler röster får man på sikt, är herr Anderssons logik.

Jag lyssnar och övar på att ställa öppna frågor.

I varje nytt jobb ingår en period av acklimatisering. På ICA blev jag till en början utskälld av tanter som i brist på annat la sin livsångest i mitt fjuniga post 20 anlete. Efter en tid lär du dig olika strategier. Att inte ljuga och att vänlighet varar längst är kanske de viktigaste verktygen av dem alla, det samma gäller fallet Sture. Sist han ringde varade samtalet i 20 minuter och i slutet tackade jag honom för att han ringt och förklarade att det var roligt att prata med honom. Han blev generad och la på.

Det svåra med Sture är att han är uppriktigt förbannad. Däremot gör han ingen åtskillnad mellan redaktionen och personen, politiken och journalistiken, vi är alla del av ett etablissemang vars uppgift är att förtiga sanningen.

— Hur många jobb har ni journalister skapat? Frågade han en gång.
— Jag är journalist, inte politiker, blev mitt något paffa svar.
— Men det är ju ni som tillsatt dem! Fräste han tillbaka.
— .... va?

Sture är inte den enda som ringer i samma ärende, men så värst många är de faktiskt inte, antalet går att räkna på dina två händer. Däremot ringer de ofta. Precis som tanterna på ICA verkar Sture vara ensam och konfrontation är ju en enkel väg till kontakt. Om än en otrevlig sådan. Samtidigt tänker jag att dessa samtal inte är någon ny företeelse, det är bara ämnet som ändras över tid.

Det var några veckor sen han ringde nu, kanske kände han att någon lyssnade på honom... Och det är väl det som yrket journalist går ut på. Att lyssna på människor.

 

Av