JMK play

Skam den som ger sig

Publicerad: Torsdag 15 december 2011
Kategori: Praktiksummering hösten 2011

Elinbild
Elin Hanspers

Jag tillhör de personer som för alltid kommer att vara fast i Woody Allenska neuroser. Jag kommer att pladdra, pilla, och panikartat vela. Men på något sätt lyckas journalistiken ta udden av de värsta uttrycken för detta. Jag kan till och med vara tråkig – och stå för det.

När man googlar Elin Hanspers så kommer ”Skäms Elin Hanspers och Dagens Media!” upp som sjunde träff. Nu småler jag lite och tycker att det är pikant, men för fyra månader sedan hade detta gett mig magont och sömnlösa nätter. Jag hade ångestfyllt frågat mina vänner om det fanns någon sanning i detta. Jag hade lusläst artikeln som kommentaren handlar om för att hitta den hemska Elin Hanspers som ska skämmas.

Jag hade inte då som nu pustat ut för att pinsamma träffar som facebookgruppen ”Vem bryr sig om Piggelin” inte längre finns med på första söksidan, eller för att folk slipper läsa gamla taffliga försök till ordförandekrönikor.

Jag kommer alltid att vara en aning eller två neurotisk, men jag har lärt mig att gjuta olja på de vågor som är nagelbitning och nagelfaring. Det handlar inte om att inte ta till sig kritik, det handlar mer om att inte ta till sig obefogad kritik. Min första dag på redaktionen på Dagens Media ojade jag mig över att göra en ”hur känns det”, några månader senare tänker jag att jag kan göra en uppföljning på den där arga mejltråden om min artikel som jag blev cc:ad i och som slutade i ett ”alla kontakter går hädanefter via min advokat”. 

Det låter givetvis lite självgott, här kommer jag och gör margaritas av de citroner som livet ger. Men den befogade kritiken får mig fortfarande att ängslas, jag blir bara inte besatt av kritiken längre. Sedan kanske denna oro för att misslyckas driver mig - den gamla parollen om att lite nervositet bara är bra borde kanske dammas av en smula. Jag skriver nog bättre när jag har en sund mängd nervositet i kroppen.

Det finns en uppsjö av saker jag ängslas av. Det finns ett skäl till att jag inte twittrar, har en blogg eller skriver frekventa facebookuppdateringar. Jag är skitskraj för att vara tråkig. Så när Anders Gjöres säger att man inte, under några som helst omständigheter, får vara tråkig i denna sista kursuppgift så smyger sig paniken på. Jag säger inte att tråkig är mitt mellannamn, jag säger bara att det är min kusins mammas guddotters namn, som mina föräldrar en gång tänkte döpa mig till. Men trots att vissa av läsarna nu kanske har somnat till med näsan mitt på b-tangenten eller rullar axlarna i leda så måste jag erkänna ändå att det i detta fall inte gör så mycket om jag är okul, eftersom att jag då i varje fall provocerar.

För man är kanske inte roligare än man gör sig, men man gör sig ju ändå. Någonstans så är det bättre att förarga Anders Gjöres än att passera obemärkt förbi. Det är bättre att någon ropar skäms eller twittrar om hur förarglig artikeln är, än att den läses av en handfull personer som därefter knappt skulle komma ihåg vad den handlade om. 

Jag kommer troligtvis att göra bort mig flera gånger under mitt arbetsliv. Jag kommer förmodligen under dessa tillfällen att få en klump i magen, mala på om mina misstag, och muttra besviket på mig själv. Men jag kommer nog också att få arga män som ringer och skriker i örat på mig, hetsiga mejl om relevansen i det jag precis skrev och ihärdiga intervjuobjekt som trots citatkoll känner sig felciterade. Då tänker jag bara ta ett djupt andetag och gjuta den proverbiala oljan på vågorna. Tänka att det var ju tur att min text var så pass icke-tråkig att någon tog sig tid att ogilla den. 

 

Av