JMK play

Ung och bortskämd?

Publicerad: Tisdag 9 juni 2015
Kategori: Praktiksummering våren 2015

Image

Det sägs att 80-talisterna är notoriskt bortskämda, att vi klarar förhållandevis få motgångar innan vi konstaterar att vi misslyckats fullständigt och att vi ska ha det bästa – nu, ögonaböj. Kanske var det därför som jag, nånstans kring 2010, tyckte att tanken på att arbeta mig upp till att bli frilansande utrikeskorrespondent inte bara lät jobbig, utan rentav orimlig.

Min ömma mor och jag pratar ibland om min generation. Som varje förälder är hon förstås starkt kritisk till hur vi ibland bara ska ha, ska ha, ska ha. ”Det där är ju en myt, jag nöjer mig med det lilla”, brukar jag allt som oftast svara. Men det är klart att jag inte gör. För min generation är det rimligt att man som student ska kunna skaffa sig senaste generationens iPhone, fika åtminstone ett par tre-fyra gånger på ett hutlöst dyrt café och gärna ta sig en utlandssemester mellan terminerna. Sedan har vi mage att klaga över att studiemedlen inte räcker till mat och hyra. Sen ska vi för all del inte glömma bort att tiderna förändras, som det så fint heter. ”Att köpa egen lägenhet före 30 års ålder fanns inte ens på kartan när jag var i din ålder”, sa en kollega till mig på jobbet en gång. Nej, men ni kom också ut till ett smörgåsbord av hyresrätter som ni kunde hyra för en spottstyver i månaden medan vi måste vänta tio år för att få ett kyffe utan dusch i Brandbergen. 

Nu är tanken att jag ska ge mig ut i arbetslivet och stanna där ända till pensionen. Som många redan påpekat har jag varit dumdristig nog att satsa på journalistyrket. Det finns ett så stort överskott på journalister idag att man nästan skulle behöva skjuta av ett par stycken, för att uttrycka sig plumpt. Det är förstås någonting som är svårt att undgå som nybakad journalist, knappt torr bakom öronen från tiden på Journalisthögskolan i Stockholm. Detta till trots kommer jag på mig själv med att ha orimliga förväntningar på min karriär. Jag funderar på om det har något att göra med generationen jag tillhör? 

Nu när jag snart får min examen tycker jag det är rimligt att tidningarna ska slåss om mig. Jag förväntar mig någonstans fortfarande att bli headhuntad. Låt arbetsgivaren söka sig till mig, jag tänker inte röra ett finger. Ett utmärkt sätt att gå direkt från CSN till socialbidrag, det inser jag ju. Men ändå: tanken på att göra karriär, arbeta mig upp och ha lite is i magen är mig väldigt främmande. Jag vill ha drömjobbet – nu, ögonaböj. Nu har jag ju gjort min praktik, borde inte prövningen vara slut nu? Nu får det faktiskt räcka med enkäter på stan. 

Jag inser att bara en dåre sitter och resonerar på det här sättet. Men jag försöker nånstans sätta fingret på varför jag har fått för mig att man plötsligt inte ska behöva knega som alla andra för att uppnå sina drömmar. Och speciellt i det här yrket, där någon blir fast anställd en gång var tredje fullmåne. Ju förr jag försöker pränta in det i skallen, desto bättre. Då kanske till och med lilla jag har en chans att komma dit jag vill i livet.

 

Av