JMK play

Har jag hamnat rätt nu?

Publicerad: Måndag 8 juni 2015
Kategori: Praktiksummering våren 2015

Image

Någon gång i högstadiet tyckte jag att det var en bra idé att söka en journalistiskt inriktad gymnasielinje. Jag vet inte varför, den enklaste förklaringen är att journalistik var det enda som lockade mig efter några oinspirerande högstadieår. 

Jag visste inte riktigt vad det innebar att jobba som journalist, men bara tanken av att ”jobba på en tidning” gav mig energi, gav mig något att sträva efter. Det kändes viktigt, ochdet blev mitt bränsle.Men det har inte alltid varit en så rak linje att följa, och jag har hamnat på några villospår. Jag tenderar att göra det ibland, något som jag först nu förstår grundar sig i att jag sällan förstår mig på andra människor.

Jag fick min första existentiella kris när jag gick i 6:an, efter att båda mina föräldrar blev allvarligt sjuka. Som skilsmässobarn var det en omtumlande och förvirrande tid i mitt liv, som har resulterat i vad som närmast kan beskrivas som en ”hakuna matata”-mentalitet över livet. Eftersom både mamma och pappa klarade sig tänkte jag att allting löser sig till slut, och om det inte gör det är det också okej – det gäller bara att göra det bästa av vad livet erbjuder just nu.Jag var däremot ensam i att tänka på detta sätt. När jag blev lite äldre, vart jag än vände mig, var människor stressade över betyg, hade ångest inför framtiden och såg mer drama än harmoni i alla relationer de hade. Allt som för dem var viktigt kunde jag inte se något värde i, för allting löser sig på ett eller annat sätt. I större delen av mitt liv har jag därför engagerat mig lite för lite i livet, och ”komma det som komma skall” blev ett mantra.

Men så tappade jag bort mig själv. Efter gymnasiet var jag urlakad på energi, skolan och alla dess måsten, så jag sökte mig till ett villkorslöst, hjärndött jobb som krävde minimal kreativitet. Väl där föll jag handlöst för en söt kille och blev sambo, jag umgicks med personer vars sällskap jag för första gången i mitt liv njöt av, och jag fick en annan uppfattning av vad livet innebar. Och det var roligt att för en gångs skull bry sig.

Men sen förändrades något. En helt vanlig arbetsdag två år senare kom jag ihåg att jag en gång hade dröm och jag förstod återigen inte min omgivning. Jag började tänka på frågor jag några månader tidigare var för tillfreds med livet för att ställa, och för oengagerad att besvara.”Är detta verkligen allt?”, ”Ska mitt liv se ut så här?”, ”Hur kan mina kollegor vara nöjda med den här tillvaron, ville de inte… mer?”. Det gick upp för mig att jag inte längre ville vara simpel, med ett villkorslöst, hjärndött jobb som krävde minimal kreativitet. Jag ville vara viktig. Jag ville känna att jag hade inverkan på folk, något jag hade glömt bort en gång var min drivkraft.

Inte långt efter det tog jag de första stegen inne på JMKs lokaler och min värld vidgades. Allt förfinades och vässades till sin spets, precis som jag hade längtat efter. Utbildningen var krävande och alla uppsatser slutade i flera ångestfyllda nätters studier. Jag kunde klaga på att det var mycket kurslitteratur och svåra frågeställningar på tentorna, men jag kunde aldrig klaga på att något var ointressant eller tråkigt. Trots pressen hade jag roligt och jag kände att jag hade träffat personer som tänkte som jag, fungerade som jag.

Någon gång i högstadiet tyckte jag att det var en bra idé att söka en journalistiskt inriktad gymnasielinje. Vägen till min examen var på många sätt lång, men gick på alla sätt otroligt fort. Det är självklart ett uppnått mål att nu kunna säga ”jag har en kandidatexamen i journalistik”, men min personliga milstolpe kom ändå under praktiken. Där kände jag mig rofylld på ett sätt jag inte visste var psykiskt möjligt. Jag kände inspiration varje jag, och det gick nyligen upp för mig att det berodde på individerna jag mötte varje dag.

Jag tror att jag äntligen förstår mig på andra människor. Och det känns som att komma hem.

 

 

Av