JMK play

Linje 4 mot Radiohuset – byte vid JMK!

Publicerad: Fredag 5 juni 2015
Kategori: Praktiksummering våren 2015

Image

Från Gullmarsplan till Radiohuset tar det trekvart med bussen. Från Garnisonen bara någon minut. Ändå tog det mig närmare fem år att nå ändhållplatsen. Hur kom det sig då att jag efter alla dessa år äntligen fick åka hela vägen?

Som otålig storstadsbo har jag alltid avskytt att vänta. Snabbt, smidigt och snyggt ska det gå. Gärna redan igår. Jag har alltid vetat var jag ska – Sveriges Radio. Frågan var bara; hur tar jag mig dit? Att det går direktbussar har jag förvisso också alltid vetat. Den bussen gillar jag att åka, just av den anledningen. Det känns som att vara på väg mot meningen med mitt liv. Men innan jag kommer ända fram blir jag varje gång varse om verkligheten och kliver av bussen. Hur ska jag komma in? Då sa någon smart människa, alltså min moster; ”En examen är som ett evigt exklusivt åkkort. Det tar en rätt in i garaget”. Genast förstod jag vad som gällde. Jag var tvungen att studera vidare. Så jag tog mitt gamla vanliga åkkort, satte mig på den blåa bussen mot Radiohuset, som så många gånger förr. Hållplatsen precis innan slutstationen kliver jag av, vid Garnisonen och in genom skjutdörrarna på Karlavägen 104, bara ett stenkast från Sveriges Radio. Chocken visste inga gränser när mitt namn ropades upp någon timme senare. Jag skulle börja studera vid JMK, forna Journalisthögskolan(!)

Allt var klart – trodde jag. Nu ska jag vara ärlig. Inte någonstans var blev någon mjukstart att börja på JMK. Om jag ändå hade varit förberedd på det, naiv tonåring som jag var. Nästan direkt ifrån studentflaket, knappt ens torr bakom öronen. Kurs på kurs, tenta efter tenta, termin ut och termin in. Hade det inte varit för några tappra kurskamrater hade jag nog inte klarat det. Tack ska ni ha, ni vet vilka ni är. Efter detta fullständigt dränerande år var jag mer skoltrött än någon annan. Jag bestämde mig för att hoppa av bussen tidigare än planerat. Att istället försöka arbete upp nöjet som skolan så snabbt hade släckt. Efter ett år utan vidare resultat insåg jag att jag var tvungen att hoppa på bussen igen. Inget annat verkade ju fungera. Jag bestämde mig för att komma tillbaka till JMK.

På den tiden var du tvungen att ansöka till varje årskurs. På något bananskal halkade jag in på C-uppsatsen. Egentligen ville jag läsa produktionskursen. Det var ju praktiken jag ville åt, på Radiohuset. Istället fick jag intala mig att det var lika bra att beta av uppsatsen innan produktionen. Då kunde jag direkt efter praktiken på Sveriges Radio fortsätta jobba där utan avbrott, helt övertygad om att jag skulle få den platsen. Med den attityden såg jag till att liva upp tillvaron kring det gråa uppsatsskrivandet. Målmedveten som jag var engagerade jag mig i studentradion; Radio JMK 95.3. Fortfarande minns jag känslan under min allra första sändning i etern. Konstant inandning. Endast genom munnen. Magiskt. Detta blev gnistan till att jag följande termin tog över hela kanalen som stationschef och ansvarig utgivare. Än idag vet jag inte hur jag bar mig åt för att förtjäna detta ansvar. Med denna rykande färska titel hörde jag av mig till varenda lokala kanal i länet. Behövde någon en inhoppare, utfyllare, assistent, kaffekokare, vad som helst. Så där jonglerade jag mig igenom år två på JMK. Både min handledare och min uppsatspartner blev tokiga på mig som jag for runt, från den ena radiostationen till en andra medan vi skrev vårt livsverk. Mycket tack vare min studiekollegas disciplin blev vi färdiga i tid och lämnade in vår uppsats, opponerade, reviderade. Handledaren gav grönt ljus. Nu är examen snart min – trodde jag.

Full av självförtroende ansökte jag sedan till mitt tredje och sista produktionsår på JMK. Äntligen skulle jag få börja smaka på livet som riktig radioreporter. För helt ärligt, lokalradion i Stockholm var visserligen stimulerande men den gav mig inte så mycket mer än den tiden jag fick i sändning. Tidigt insåg jag att det inte var där min framtid låg. Jag ville ju något större. Så jag skrev alla prov, gick på alla intervjuer. Till min stora förvåning kom jag inte in. Konkurrensen hade varit för hård det året. Fullständigt nedslagen gick jag bara rätt ut från JMK. Förbi den blåa bussen. Istället vandrade jag vilset, ute på Stockholms gator. Utan riktning, utan mål.

Det som hände sedan låter säkert fabricerat. Jag svär på mitt liv att det gick till på följande vis. Mitt i min självömkan tittade jag upp vid ett övergångsställe på Stureplan och var inte beredd på vad som kom att möta min blick. Där, på andra sidan gatan, i ett skyltfönster satt en stor banderoll med en fet logga på, och inte vilken logga som helst. ”NRJ 105.1 hälsar på i Stockholm!” Här hade jag alltså råkat snubbla över ett av Sveriges största radioprogram, mitt i direktsändning. Det enda som skiljde oss åt var ett tunt glasfönster. Min omedelbara instinkt styrde kroppen innan jag ens han tänka. Jag måste in. Skjutdörrarna i guld öppnades automatiskt när jag klev in på Hotel Kung Karl. Mer överdådigt hotell får en ju leta efter. Receptionisten kollade frågande på mig. Jag pekade bara mot NRJ-loggan och log. Receptionisten nickade, nästan som att hen visste vad jag skulle göra, innan jag ens visste det själv. Showen var i full gång. Längst fram fanns det en ledig plats i publiken. Det dröjde inte länge innan jag, med min stora käft, blev en del av tillställningen. Jag befordrades till korttidspraktikant där min uppgift var att skaffa fram nöjesnyheter varje timme. Inga problem. Tiden flög förbi och programmet nådde sitt slut. Efteråt tackade jag alla och uttryckte min enorma tacksamhet. En liten dröm hade just gått i uppfyllelse. Men det var inte över än. När jag precis skulle studsa ut från hotellet knackade det på axeln. Jag svängde hastigt runt ett halvt varv och stod öga mot öga med självaste programchefen. Nu kommer det skäll, tänkte jag livrädd. Istället sa han ”Jag diggar din stajl” och erbjöd mig i princip jobbet på plats. Jag skulle alltså börja som radiopratare på SBS Radio(!)

I nästan ett år tillbringade jag tusentals timmar i radiostudios, intervjuade hundratals berömdheter, bevakade alla galor, festivaler och röda mattor som fanns i landet. Kommersiell radio var aldrig min dröm från början, men nu levde jag ju ändå min dröm som programledare i radio. Varje dag tog jag den blåa bussen på linje 4, fast åt andra hållet, ifrån Radiohuset. Ironiskt nog var det precis så det kändes tillslut. Drömmen om Sveriges Radio hade aldrig riktigt dött. På nätet fick jag reda på att JMK skulle ha en specialintagning till produktionsutbildningen endast för tidigare studenter som ännu inte fullgjort sin examen. Dessutom var det sista tillfället innan Journalistprogrammet skulle träda i kraft och en var tvungen att studera tre år i sträck istället. Detta var enda chansen att jaga det där förbannade exklusiva åkkortet till garaget. Radiohusets garage.

Med min framtida karriär som insats var det dags att återvända till JMK, för sista gången. Den här gången var jag mycket bättre rustad för det höga tempot. Trots långa dagar och sena nätter i skolan gav jag mig inte. Siktet var inställt på praktiken, inget annat. Det var nu det skulle ske, det kände jag. Som om det vore igår minns jag när samtalet kom. Dolt nummer. Försiktigt smög jag ut ur radiosalen mitt under radioproduktionen. Det var P3 som undrade om jag var intresserad av att sända radio hos dem. Aldrig har jag varit gladare över att ta ett enda samtal i hela mitt liv. Sveriges Radio, här kommer jag!

De senaste månaderna har överträffat samtliga mina förväntningar. Praktiken ledde till anställning vilket ledde till att jag nu sitter här högst upp i Radiohuset, denna institution inom svensk media. Nyligen kom jag på mig själv med att befinna mig på ett studentflak. Det känns som att det var igår när jag var en av dem runtom mig som skrek, med vita hattar och sprutande burkar. Skillnaden är att den här gången står jag med radioutrustning på mig som utsänd reporter för Sveriges Radio och rapporterar firandet i direktsänd radio över hela Sverige. Tänk om jag hade fått se mig så då. Jag fick hejda mig för att inte vråla rakt ut i micken. 

Det sägs ju att en resa på tusen steg alltid börjar med det första steget som kan vara det svåraste att ta. För mig var det tvärtom. Fort rusade jag fram i stora steg förutom de där sista vilka visade sig vara de besvärligaste av alla. Vem jag ska tacka; min moster, JMK, ödet? Ingen nämnd, ingen glömd heter det ju. Allt jag vet är att jag idag kan sätta mig på linje 4, kliva av vid ändhållplatsen Radiohuset direkt in till garaget. Jag antar att det inte är så dumt med ett sådant där ”exklusivt åkkort”. Det kommer kanske väl till pass någon dag. Tänk att det skulle behöva ta nästan fem år bara att komma ytterligare 300 meter.

Men det var det värt. Varenda sekund.

 
Av