JMK play

”Ibland slinker Ida igenom för mycket”

Publicerad: Torsdag 15 december 2011
Kategori: Praktiksummering hösten 2011

Tomtefar 1
Tomtefar är glad i mat!! Jasså?

Som journalist strävar man efter saklighet och objektivitet, men frågan är hur mycket av det som blir kvar när artikeln väl är skriven. Under min praktik insåg jag den potentiella faran med att låta sig intervjuas.

– Vad var det där för tolkning du gjorde om mina ord i artikeln? Som journalist gäller det att lyssna på den som man intervjuar och inte skriva sitt eget. För just nu känns det som om du skrivit utifrån egna ord snarare än att ha lyssnat på mig alls. 

Så sa en konstnär till mig efter att jag intervjuat honom om hans kommande vernissage. Jag hade skrivit en enligt mig positivt laddad artikel, som i värsta fall skulle kunna klassas som textreklam. Trots det störde han sig så pass mycket på några faktafel, att han ville stämma tidningen för felaktig informationsspridning.

Erfarna journalister tycker kanske inte att en sådan reaktion är så mycket att bry sig om. Särskilt inte om ämnet är okontroversiellt. Man tar åt sig av kritiken, skriver en rättelse och går vidare. Kanske skojar man även lite kollegor emellan om den person som vågat skriva in och ifrågasätta tidningens arbete. 

Men mig tog det hårt.  Efter att den första känslan av självförakt hade lagt sig, kunde jag inte sluta fundera på vad det är jag så gärna vill syssla med. Nämligen att skriva om och beskriva andra människor. Jag fick en nödvändig tankeställare om hur jag ibland litar för mycket till min egen tolkningsförmåga, istället för att på plats verkligen försöka lyssna och ta in vad någon säger. Det händer helt enkelt att fördomar smyger sig in.

En annan gång skulle jag skriva om en ung tjej som sjöng på en föreningsfest. I min iver att skapa en scen av platsen och ge en levande beskrivning av henne, slutade jag att hålla mig till fakta. Tjejen hade en röd ros i håret och detta ville jag förstås få med i skildringen. I texten skrev jag därför att hon dagen till ära hade en ros i håret. Problemet var att jag inte hade några belägg för att hon hade en ros i håret just för detta tillfälle. Vad jag vet hade hon kunnat gå runt med en ros i håret ständigt. Återigen hade jag utgått från mina fördomar.

Jag kan själv tycka att jag är fånig som gnäller över sådana detaljer. Kanske ska jag vara glad över att min och ingen annans tolkning av verkligheten är den som blir läst av folk. Men rädslan över är att bli en sådan journalist som tror sig veta hur saker och ting är hänger kvar.

Egentligen är det inte den enskilda journalistens fel. Allt handlar om den hårt mallade nyhetstexten. Som reporter förväntas man ge en klar och vinklad bild av läget, och upplägget ska följa den dramatiska kurvan. Om materialet är otillräckligt krävs det att man ibland krystar fram saker som inte finns. Om materialet är för stort gäller det att sålla ut det som sticker ut och är nytt, med risk för att missa helheten.

Men jag vill inte förringa reportens betydelse. Världen måste beskrivas och tolkas, och det måste ske genom någons ögon. Och då får det gärna ske via den som har en förmågan att skildra världen på ett intressant och nytänkande sätt. Men det gäller att ha balans mellan personlighet och saklighet. 

Den intervjuade konstnären nöjde sig i slutändan med en rättelse i tidningen. Och det var nog rimligt i det fallet. Men med hans arga mejl i åtanke, tänker jag mig noga för innan jag låter mig citeras i media.

 

Av