JMK play

Så slutade det som kunde ha blivit en lysande tv-karriär

Publicerad: Torsdag 4 juni 2015
Kategori: Praktiksummering våren 2015

Image

Som praktikant ville jag ge allt och aldrig svika redaktionen. Därför tackade jag inte nej när tv-redaktionen behövde hjälp. Dessutom kanske det skulle visa sig att jag var en talang. Full av självförtroende följde jag med in i studion.

Det låg redan en påtaglig stress i luften den dagen när jag kom in till redaktionen. Jag valde som vanligt en av de fyra platser vi webbreportar har blivit tilldelade. Två reportrar har redan kommit in tidigt på morgonen för att rapportera från flygplanskraschen i Alperna. Det viskas mellan skrivborden. Kan det vara sant? Är det en ensam, galen pilot som har kraschat planet in i bergskedjan? Vet vi mer? Vad rapporterar franska och spanska medier? Kan vi ha missat något? 

Min nyhetschef kommer omedelbart fram till mig och ber mig hålla koll på spanska medier. Det kan jag. Jag vet att jag har har skrivit att jag pratar spanska i mitt CV. Men sanningen är att det var längesen jag pratade. Sist var kanske förra sommaren i en bar, full av självförtroende – uppbyggt av sangria. Jag förstår litegrann, kan översätta en text. Om jag får lite tid. Jag följer spanska medier, förstår nyhetstexter och kan på så sätt skriva om det spanska medier skriver om. Mer lovar jag inte heller min nyhetschef som ändå ser förväntansfull ut. Händer det minsta lilla från spanska reportrar så ska jag vara på det, det lovar jag henne. 

Jag börjar att titta igenom vad vi redan har skrivit om saken för att hitta något nytt. På något sätt måste jag imponera. Hitta något som kan imponera på nyhetschefen. 

Kalla vårsolstrålar skiner genom ljusgården vid redaktionen. Världen går vidare utanför. Vi har gjort nyhetsarbetet till en kamp mot klockan. Vi måste ha allt. Nu. Alla väntar på svar. Från katastrofen som redan har hänt. Och vi har inget nytt. 

Jag skummar igenom El País. De har ingenting som vi ännu inte har skrivit om. Under dagen ska premiärminister Mariano Rajoy hålla en presskonferens – jag tänker att jag ska hålla mig på tårna. Utifrån den ska jag skriva en artikel, och imponera på min nyhetschef. Jag känner hur självförtroendet stiger. Den här tar jag.  

Plötsligt märker jag hur redaktionen börjar röra på sig. Det händer något. Jag hör plötsligt hur någon säger mitt namn. ”Louise! Louise pratar spanska!” 

Jag reser mig upp för att se vad som händer. Tv-chefen står i en tajt, bländande kritvit skjorta och ropar från andra sidan rummet rakt ut. Han förväntar sig att den här "Louise" ska ge sig till känna. 

Jag går fram till honom. 

– Du, vi har en live-sändning från en spansk presskonferens om tre minuter. Kan du tolka den?

– Jaha, nej alltså jag pratar inte spanska så bra. Jag förstår litegrann. Kan läsa rätt bra. Men jag vet inte om jag kan översätta. 

– Men vi kan inte sända den om vi inte har någon som kan översätta. Du behöver inte ens vara speciellt bra. Vi förväntar oss bara att du översätter det du förstår. Några meningar här och där. Det klarar du. 

Under tiden han pratar har han ställt sig upp och en tv-producent med runda glasögon kommer och leder mig mot studion. 

– Jag har aldrig gjort något sånt. Jag tror inte att jag pratar tillräckligt bra. Är inte Pascal här? 

– Pascal är ute på jobb. Vi har bara dig nu, du är den enda som pratar spanska, säger den vita välstrukna skjortan. 

– Jag pratar inte spanska, jag förstår lite kanske, säger jag och vill samtidigt inte förminska mig själv – det skulle ju vara ännu värre om de trodde att jag hade ljugit om mina språkkunskaper på mitt CV.

Jag var tvungen att göra det för redaktionen.

Dessutom skulle jag imponera på alla – jag själv skulle bli förvånad – om det faktiskt gick bra. Tänk om jag skulle få börja sända tv-sändningar. Rapportera. Det kanske skulle visa sig att jag har en dold talang. 

Producenten tar ett stadigt, vänskapligt tag om mina axlar och jag tänker att jag inte vill svika honom. Har jag lurat dem?

– Jag tror att ni har missförstått det här, försöker jag i en sista protest. 

– Det kommer att gå jättebra, vi förväntar oss inte att du ska översätta allt, säger tv-producenten lugnande. 

Osäker på om jag kommer att kunna översätta något alls, leds jag in i tv-studion. Hjärtat hamrar när ytterligare en man, en studiokille, kommer och hänger på mig en mikrofon. Jag sätter mig i studion. Lamporna lyser mig hårt i ansiktet. Jag bländas en sekund av ljuset men både studiokillen och de runda glasögonen övertygar mig att jag inte kommer att synas i bild. Jag ska bara säga det jag hör. 

– Två minuter, säger studiokillen. 

– Vem håller i presskonferensen? Vilka är där? Vad vet vi? frågar jag i ett sista desperat försök att få något att hålla mig vid. 

– Jag vet inte, säger de runda glasögonen, Jag skickar det i ett mejl till dig nu. 

– Jag har ingen mejl här! Vad heter premiärministern nu igen? 

– Det är Rajojj och någon Esteban de... de Sanza kanske? Spelar ingen roll, det kommer att gå jättebra! 

– Jag vet inte om jag klarar det här, hörrni. Tack för förtroendet. Verkligen, men... 

Tv-chefen i den vita skjortan kommer in i studion och tittar mig djupt i ögonen. 

– Är du nervös? Du vet, du kommer att känna en sån adrenalinkick när du väl har gjort det här. Du kommer att tacka dig själv, för du kommer att klara det. Klarar du det inte så avbryter vi.

Jag vill inte svika honom. I hans ögon finns något så ärligt. Han tror på mig nu. Jag kan göra ett bra jobb. I mitt huvud ser jag hur jag kommer att få en helt ny status på redaktionen. Hur människor kommer att applådera när jag kommer ut från studion. 

Det är värt det. Jag provar. 

– 30 sekunder! 

Det går. Hjärtat bultar. 

– Du är live. Ljud upp.

Jag hör mig ta ett andetag

– Här ser vi alltså premiärminister Rajoy och ... De beklagar den tragiska olyckan. 

Under ett par meningar lyckas jag fånga vad de säger. På något slags övermänskligt sätt lyckas jag förklara att de ska skicka ett specialistteam till alperna för att ta hem de döda spanjorerna. Jag förstår!

Sen kommer en fråga från en spansk journalist. Och jag är borta. Plötsligt förstår jag inte spanska. Inte svenska heller för den delen. Jag fryser fast. Iskall, trots att kroppen svettas bort till en blöt pöl. Jag tänker att det är okej. En fråga kan jag missa. Precis när jag tycker mig börja höra något jag förstår ställer en annan journalist en ny fråga. 

Jag är borta igen. Sekunder går. Evighet. Livesändningen är nu enbart på spanska – den svenska tolken – jag har blivit helt tyst. Nu har det säkert gått mer än en minut sedan jag sa något. Kanske två. Eller tio. 

Jag tittar hjälplöst mot kontrollrummet och rycker på axlarna. 

Någon gestikulerar någonting i det mörka fönstret. 

Jag lutar mig mot tv-skärmen. Lyssnar. Tänker att jag kan komma igen. Jag börjar om. 

Men de pratar för fort, spanskan rusar fram som ett smattrande regn mot plåttak. Och även om jag förstod så skulle jag behöva en paus för att kunna formulera något på svenska. 

Ingen naturlig paus kommer. Rajoy smattrar på. Svarar på frågorna. Han ser lika nervös ut som jag känner mig. För en halv sekund känner jag med den stackars premiärministern. Det är han och jag nu.

Till slut hör jag en liten skakig röst, min egen, i mikrofonen:

– Jag förstår inte... 

Någon gestikulerar i det mörka fönstret. 

– Ljud ner! Vi bryter där! 

 

"Expressen Primetime bryter livesändningen från presskonferensen med Spaniens premiärminister Mariano Rajoy på grund av tekniska problem." 

Av